NUNNOR I GÖTEBORG

Jag var tolv år och kom gående på Vasagatan med min klasskamrat. Mitt emot kom en en kortvuxen svartklädd och trind nunna med långa kjolar och ett stort krucifix hängande från midjan. Hon tog sikte på mig.

Panik!

Min klasskamrat som aldrig sett en nunna förut stirrade med häpnad hur syster Bonaventura, det var så hon hette, tog min hand och tryckte den till sin stora svarta och varma barm med kraftiga rörelser och ropade:

-Ach do vaar jo den sneeelaste af alla påjkarna i klassen! Doo vaar doch soo uuuuunderbaaaar!

När hon sansat sig lite, frågade hon intresserat hur jag trivdes i min nya skola och hur familjen mådde, medan jag mycket generad kände handen fara fram och tillbaka mot den stora mjuka svarta barmen. När man är tolv blir man generad för det minsta lilla. Men detta tog priset.

-Vem var det? frågade min klasskamrat lite senare.

Jag förklarade att det var en av skolsystrarna från min förra skola, Katolska skolan.

Katolska skolan hade han aldrig hört talas om, men han hade däremot läst om "katolska kyrkan" och om påven och krig och sådant. Hörde det möjligtvis ihop?

Som tur var skvallrade han inte för de andra i klassen om vårt sammanträffande med syster Bonaventura. Jag var räddad!

Hur ett barnbarn till en gammaldags schartuansk kyrkoherde hamnade i en katolsk skola har jag aldrig riktigt förstått eller fått förklarat för mig. Men det ansågs förmodligen bra med privatskola även om den var katolsk, och mina föräldrar tycktes vara måttligt intresserade av religion.

Vi tre syskon försvann lydigt varje söndag till den protestantiska söndagsskolan. Klockan tio. Var och en med tre tioöringar till kollekten som deponerades i en sparbössa som bestod av låda med en afrikansk man som "tackade" genom att nicka på huvudet när pengar stoppades i springan till lådan. Våra föräldrar fick sova ut i ro.

På söndagar var vi alltså protestanter och på vardagar var vi "katoliker" och gick faktiskt då och då med de riktiga katolikerna i mässa. Ekumeni i praktiken kanske? Nej, det var nog mest en slump.

Jag önskade ofta att jag var katolik så att jag kunde ta kommunionen (nattvarden) tillsammans med mina skolkamrater som tog den på söndag och två gånger i veckan. Hela proceduren var intressant och dramatisk. Och lite aptitretande. Hostian (oblaten) som jag som protestant var dömd att aldrig få smaka, påminde om en kaka. Jag har alltid varit svag för kakor och bullar.

Och sen var det det där med frukost på skolbänken. Alla katolska barn som varit på mässa på onsdag och fredag morgon hade inte fått äta innan de tog hostian i munnen och de lyckostarna fick lägga en vaxduk på skolbänken och äta frukost som syster Tekosia serverade. Syster Tekosia undervisade inte utan arbetade i köket. Hon bredde smörgåsar men hade dessutom en bisyssla, hon sålde också tjusiga radband som barnen köpte för insparade pengar. Det är så jag kommer ihåg henne. Syster Tekosia: smörgåsar och radband.

Ja, frukost-ceremonin var definitivt lockande. Och nästan värd att bli katolik för!

Det var enbart nunnor som undervisade. De hade alla kommit från Tyskland och talade med en distinkt tysk brytning och namnen var speciella: syster Damasia, Bonaventura, Legadia, Humelina, Johanna, och Tekosia. De var rara människor, mycket respekterade och uppskattade lärare, även om syster Legadia var ökänd för sina luggningar.

De tyckte om att berätta moraliska liknelser och de gjordes både dramatiska och spännande. En liknelse som jag speciellt minns, handlade om en icke-katolik som lömskt gått in i en katolsk kyrka och tagit nattvarden. Hostian svalde han inte. Han plockade ut den ur munnen och tog den med sig hem. Och vad gjorde denne förtappade protestant med den katolska hostian tro? Jo, han piskade hostian med granris (hostian anses vara Kristus lekamen) och kan ni tänka er barn sade syster Bonaventura med vidöppna ögon. Det rann blod från hostian!

En vårdag när vi hade vår rast i Kungsparken, en centralt belägen park i Göteborg, stod ett ungt par och kysstes ömt lutade mot en trädstam. Syster Legadia förfärad, visslade ihop de två klasserna med sin rostfria visselpipa, och skyndade genast in med oss i släptåg, genom porten på Karl Gustavsgatan 1A.

Bakom katedern tog hon sats. Hon hade något mycket viktigt att berätta.

-Nu skall jag tala med er om syndig kärlek. Det blev tyst i klassen. Mest för att syster var så röd i ansiktet. Vi väntade spänt.

- Det finns två sorters kärlek fortsatte hon. Syndig kärlek och kristen kärlek. Jag veeeet vad syndig kärlek är. Jag har läst journaaaaaler!

Vi barn i nio och tio års-åldern begrep inte vad hon menade annat än att hon var upprörd över något. Om hon inte sagt något så hade vi aldrig tagit någon notis om detta unga par som var ett helt naturligt inslag i parken denna vårdag.

Nunnorna ansåg sig vara "Kristi brud", alltså faktist gifta med honom. När jag en gång lite hårdhänt slet mig loss från en nunna som konfiskerat min lakritspipa, blev jag anklagad för att ha "slagit Kristi brud". Det var en ganska allvarlig anklagelse som bara kunde utplånas med en rejäl ursäkt. Efter den blev jag faktiskt desto mer omtyckt.

Inte förrän jag efter fjärde klass måste byta skola (den lite äldre syster Humelina orkade inte med pojkar i 11-12-års åldern) förstod jag hur skyddad den miljön hade varit. Här mobbade man inte varandra. Det var fint och fridsamt på många sätt och elever från Ungern, Italien, Polen och Sydamerika samsades fint med svenska katoliker och protestanter.

Det var en viss mystik med nunnorna, deras tyska accenter, doket som täckte varenda hårstrå och de fotsida svarta kjolarna. Bara de svarta kängorna syntes. Vi tisslade ibland och berättade att si och så hade minsann sett systers hår sticka fram under doket. Det var nyheter det!

De "nya" nunnorna är numera yngre och har ingen tysk brytning och talar perfekt svenska. Dessutom visar de håret under doket. Så vågat!

Det är inte alls som förr. Inte roligt längre. All mystik är defintivt borta!

©Leif Södergren