28 okt. 2018

I BLENDAS BAKSTUGA PÅ RÖRÖ PÅ SEXTIOTALET

När folk talar om att resa till Kina för att besöka den kinesiska muren låter det väldigt intressant, men det som jag för tillfället mest längtar efter är att kunna resa tillbaka i tiden, till den dagen någon gång på sextiotalet som Blenda och Viola bakade Rörö-kakor i den vedeldade ugnen . 
Tänk hur det måste ha doftat av färsk björkved och nybakat bröd. Och tänk på stämningen där med farbror Knut och Kajsa som hjälpte till. Det måste vara torr björkved och det tar tid att få ugnen varm. Allt detta kan (kunde) Blenda och Viola på sina fem fingrar. Alla på fotografierna är döda men de lever ändå kvar på något sätt via dessa bilder. Vad roligt det skulle ha varit - att få vara med i den varma bakstugan när de var färdiga - när de kokade kaffe och smakade på det nybakade brödet. 




I min bok FOOD & FOLK som är skriven på engelska ingår en beskrivning av denna dagen. Här finns lite mer material från boken.

26 okt. 2018

ÄR DET AMERIKANSK GLASS ELLER...?


En gång i tiden (på åttio-talet) var HÄAGEN-DAZS glass ett amerikanskt glass-märke som ville ge skenet av att det inte var amerikanskt utan något exotiskt skandinaviskt. Skandinavisk glass måste ju vara något alldeles särskilt. Det är ju så kallt i norden, och Skandinavien borgar ju för kvalitet. 

Det var därför företaget hittade på det egendomliga namnet med den tokiga stavningen, och dessutom placerades en skandinavisk karta på locket. Där finns Oslo och Copenhagen. 
Men man har missat Stockholm. Eller har man det? Var det Olof Palme och hans protester mot Vietnamkriget man inte ville associera till genom att skriva dit Stockholm? Ja vad vet man?

Nu finns HÄAGEN-DAZS glass i nästan varje ICA-butik och tillverkas i Frankrike. Och säljs som amerikansk kvalitets-glass. Kartan med Oslo och Copenhagen är sedan länge borta från locket.

En intressant helomvändning.

VAD ÄR EGENTLIGEN "AMERIKANSKT"?


Vi har nog alla våra speciella uppfattningar om vad som är typiskt amerikanskt. Vi svenskar tycker om att köpa kuddar, plädar, lakan och kläder som vi uppfattar som amerikanska, men som designats av svenskar, så det finns ett stort intresse för det amerikanska hos oss svenskar. Vi har också ett otroligt stort intresse för amerikansk film. 

Detta är bara ett litet försök att använda de album som skapats på internet av foto-sajten FLICKR, oftast av amerikanare själva  som kan vara intressanta om man vill komma åt det "typiskt amerikanska". Bara en lite början, kom gärna med förslag. (Albumen presenteras som bildspel och det finns möjligheter att välja hastighet och om man vill ha information eller ej - högst upp till höger. Välj gärna helbild - klicka längst ned till höger)


MIN SENASTE BOK!

PÅ SPANING EFTER MINNEN 
av Leif Södergren
Jag växte upp på i Göteborg på1950-talet innan vårt ekonomiska välstånd tagit fart och innan vi hade vårt nuvarande sociala skyddsnät. Då levde vi på ett annat sätt än idag, vi fick nöja oss med mindre. Kanske vi idag kan lära av de värderingar som rådde då. Då hushållade vi med våra resurser. Barn fick ta över släktingars kläder. Skor behölls mycket längre och sulades om. Vi använde tvättlappar och slösade inte med vattnet. Kläder och mycket av det vi konsumerade tillverkades i Sverige. Vi betalade vad det faktiskt kostade när arbetare i Sverige, anslutna till fackföreningar utförde arbetet. 

På femtiotalet handlade vi över disk och när självbetjäningen tog fart på sextiotalet, insåg vi nog inte hur den skulle revolutionera handeln och våra liv. Sextiotalets "köp-slit-och-släng" filosofi, var en utmaning till de som 15-20 år tidigare hade levt med ransonering och förnuftig återhållsamhet under andra världskriget. Det tog tid att vänja sig vid det nya. De nya TV-apparaterna gjorde sitt och snart stod vi alla där, konsumtionslystna i snabbköpskassorna och plockade på oss några extra av de där plastkassarna som var gratis. Resten är historia.
Globaliseringen har fullkomligt förvridit våra sinnen. Anonym utländsk arbetskraft framställer varor för en spottstyver. Vi frestas att konsumera mycket mer än vi egentligen behöver och vår konsumtionsfrossa slukar kopiösa mängder av jordens resurser. Plötsligt en sommar håller hela Sverige på att torka ut och stora arealer brinner upp och många får sig en tankeställare. 
Det är mot den bakgrunden som jag gått på jakt efter minnen. Det vore en förfärlig förlust att berövas sina minnen. Det är ju minnet av det som hänt, jämfört med det som händer idag, som ger material till samtal och reflektioner. 

15 juli 2017

SNICKARGLÄDJE

När vi talar om snickarglädje tänker vi oftast på det som ett Skandinaviskt fenomen. Fotot ovan från Brunnsparken i Helsingfors.

Men den den ivriga glädjen att dekorera fanns vid samma tid, på andra kontinenter. I San Francisco fanns det ungefär samtidigt en otrolig snickarglädje när man byggde mängder med trähus på stadens kullar.
Typiskt rikt dekorerade trähus i San Fransisco. Det finns mängder med sådana, i  underbara variationer. Foto: Ricardo H Martinez






Ett typiskt rikt dekorerat trähus i San Fransisco. Det finns mängder med sådana, i  underbara variationer. Foto: Ricardo H Martinez





En liten film som visar de dekorerade trähusen.


Detta är ett av de mest "galet" dekorerade husen i San Fransisco. Det byggdes 1906 som ett indiskt tempel. Läs mer.
Foto: Ricardo H Martinez



 Snickarglädje finns överallt i världen. Den som gillar snickarglädje kan exempelvis googla på Ryska träfönster.


PS: Dekorationsglädjen finns att finnas överallt. Om man inte kan bygga hus kan man dekorera sina bilar som dessa rikt utsmyckade lastbilar i Pakistan eller Indien. Se här

6 okt. 2016

DN.ÅSIKT: RADIOPRATARNA MÅSTE TÄNKA PÅ VILKA ORD DE ANVÄNDER


Radiopratarna använder sig ständigt av olika engelska ord under sändningarna. Detta är olämpligt och respektlöst i radioprogram som riktas mot hela befolkningen.

När jag lyssnar på de olika programmen på Sveriges Radio P1 känner jag mig trevligt uppdaterad med vad som pågår i Sverige. Det är ett berikande sätt att  “ta pulsen” på landet. På sistone har jag undrat lite över ett fenomen – alla de engelska ord och fraser som numera hejdlöst flikas in i ordflödet. Förstår verkligen den svenska radiopubliken vad “soggig” mat är? Eller innebörden av ord som “gambla”, “ditcha”, “twistad text”, “ensam cred”, “hardcore”, “spoila” eller “hanguppad”. Svenska liksom alla andra språk är under ständig förändring och vi har redan en uppsjö av engelska, franska och tyska låneord. Ordet “krispig” som oftast används om mat är ett bra låneord från engelskan. Det svenska ordet “knaprig” är inte lika bra och beskrivande när man talar om sallad – mer förenat med “knaprig morot”. I engelskan talar man om en “crisp morning” men vi säger knappast “krispig morgon” ännu.

“Krispig” fyller en funktion och har därför blivit ett mycket använt låneord, men de andra, tidigare nämnda engelska orden som de kulturella radiorösterna blandar in i sitt svenska språk, kommer förmodligen inte att bli några låneord. De är snarare ett utslag av vår intensiva kontakt med engelska texter via Internet och alla engelska och amerikanska filmer. De engelska orden som de nyligen sett, känns så naturliga för dem – ett kul sätt att färglägga språket. Det imponerar och “känns så rätt”. Ungefär som att ha gått på den nya innekrogen i Stockholms segregerade innerstad, eller att bära det unika märkesplagget. Det gäller att vara någon, att märkas. “Du har väl hört talas om kallbryggt kaffe” skriver en känd matskribent – “det bara måste du!” Ja, det är livsviktigt att hänga med på den absolut sista trenden.

Men nu är det så att det finns folk som dricker kokt kaffe och är totalt “ute” som också lyssnar på radion. Som betalt sin licens. Som inte bor i en segregerad innerstad. En del kanske inte kan ett enda ord engelska. Jag undrar om de förstår orden “typecastad”, “totalt lost”, “hardcore” och win-win”. Riktigt fint blir det om man kan dra till med flera engelska ord samtidigt. En producent talade nyligen om nödvändigheten att “get your hands dirty” när han gjorde ett program. Jag undrar om någon tänker på resten av svenskarna när de gläfser ur sig uttryck som “ofarligt mainstream” eller “väldigt straight i övrigt”.  De är några av de ord som jag nyligen hört på radion och mer exempel finns i min anteckningsbok. Är det inte lite onödigt att använda ord som “respondera”, “internalisera” och “outsider perspektiv”. Varför säga “hon är inte good enough” när man kan säga att “hon duger inte”. Varför tala om “second best” när vi har ordet “näst bäst”. Jo, det skall låta fint. “Front row” på en modevisning är mycket finare än det simpla svenska “första raden”.


Det påfågellika svassandet med engelska ord är kanske acceptabelt inom den egna kretsen, men definitivt olämpligt och respektlöst i program som riktas till hela landet. Det kanske skapar en känsla av gemenskap hos vissa, men många andra kan känna ett utanförskap. Jag förmodar att de som är anställda på Sveriges Radio och deltagare i program får anses vara begåvade på olika sätt. Men de borde utmana sig själva, tänka efter en stund och översätta de engelska orden som känns så spännande på tungan. Försök visa kärlek till det egna svenska språket, som med sin kärvhet har en speciell tjusning. Det kanske kräver lite tankemöda, men det är det värt. Och framförallt visar det omtänksamhet och respekt för andra.

Leif Södergren
Författare, B.A., M.A California State University.

20 sep. 2016

VI PENSIONÄRER MÅSTE GÖRA POLITISK REVOLT


Läs artikeln  i EXPRESSEN
(31 augusti 2016)
eller läs texten nedan:

I Sverige har vi sedan länge tyvärr nedvärderat och svartmålat äldre som en ekonomisk och nästan parasitisk börda på samhället. Med den uppfattningen i ryggen har politiker på lokal och statlig nivå genomfört extrema och inhumana besparingar för äldre svenskar. Det ger mig en enorm känsla av besvikelse och otrygghet att tillhöra gruppen lågprioriterade svenska pensionärer.

Efter 40-45 års idogt arbete inser många av oss att vi är “fattigpensionärer” och lever oacceptabelt otryggt med krympande pensioner. I andra länder är pensionerna säkrade och följer levnads-kostnadsindex. Som pensionärer betalar vi dessutom oförskämt höga skatter jämfört med  övriga svenskar och pensionärer i andra i EU-länder. Där har pensionärer ibland dessutom gratis sjukvård. Om vi följde andra EU-länders lägre beskattning av pensioner - ja då skulle många svenska pensionärer klara sig bättre och inte hamna under EU:s fattigdomsgräns.

Svenska pensionärer som betalat världens högsta skatter och får usla pensioner får dessutom ställa upp och hjälpa nära anhöriga som är beroende av hemtjänst och hemsjukvård. På ålderns höst får de arbeta som oavlönade assistenter för att stöda vård och omsorg där politiker länge reflexmässigt sparat på bekostnad av äldre människor. Jag och mina syskon upptäckte att vi som pensionärer tvingades att delta i vård och omsorg av vår sjuka mamma. Det värsta var hur vi som anhöriga fick vi styra upp i det kaos som bildades när den lilla människan mötte en uppsvälld och ineffektiv byråkrati styrd av olika huvudmän och olika datasystem som oftast inte kan kommunicera med varandra. En ensam och svag äldre person kan lätt malas sönder av ett sådant fragmenterat och frustrerande “helvete”. Tro mig, det är inga överord.

När vi fyrtiotalister växte upp var den styrande eliten intresserad av att solidariskt bygga upp samhället, men numera härskar en extrem individualism bland proffspolitiker och proffstyckare. De lever ofta väldigt segregerat och i en sluten värld av sina gelikar och tycks ha tappat intresset för oss vanliga svenskar, framförallt pensionärer. Vi vill inte nedvärderas av en sådan styrande elit och betraktas som en jobbig och kostnadskrävande belastning för samhället. Vi vill inte bli marginaliserade och utarmade. Vi vill inte leva i oro över pensioner som ideligen sänks. Skall vi verkligen behöva böna och be ointresserade och självupptagna politiker att reformera pensionssystemet? 

Det finns två stora pensionärsorganisationer och många “tyckare” på vår sida, men den negativa inställningen till oss äldre kommer inte bara att försvinna av sig själv. Våra politiker tycks tyvärr ha fastnat i sin destruktiva uppfattning om äldre människor så vi pensionärer måste göra något mer drastiskt. Vi som känner oss lurade måste gripa den politiska makten. Vi är många och har en politisk styrka som vi borde använda för att bryta det påtagliga destruktiva ointresset (föraktet) för oss pensionärer. Behövs ett pensionärsparti!? Ja, om våra hitintills folkvalda väljer att inte arbeta för svenska pensionärer - då har vi en allvarlig etisk och demokratisk kris i Sverige. Då måste vi pensionärer visa att vi inte accepterar den nuvarande situationen. Då kanske den enda lösningen är att pensionärer bildar ett eget politiskt parti och själva arbetar för de förändringar som är nödvändiga.

Leif Södergren

Författare och debattör

1 aug. 2016

JAG SAKNAR STILIGA TANTER

Ibland när jag går på sta'n saknar jag en riktigt välklädd kvinna som tanter var när jag var liten, Med hatt, handväska och handskar. Här är en av min moster Anita på väg till min systers konfirmation en sommardag för över femtio år sedan.

Vi barn växte upp med en mormor och en moster som ofta öppnade sina handväskor och plockade fram parfymdoftande sedlar till oss barn. De såg det nog som en uppgift att dela ut, att dela med sig. Barn fick inte så mycket som de får idag, så när handväskan knäpptes upp, innebar det goda nyheter.
Det var lätt att veta vem vi fått sedlarna från, mormors sedlar doftade av Shalimar och min mosters av Nina Ricci L'Air du Temps om jag inte minns fel.

När mamma dog så ville ingen av mina systrar ha en krokodil-handväska som mamma sparat från femtio-sextiotalet. Men jag tog den (jag sparar på allt), vad jag nu skall ha den till, men inser nu att det nog var en sorts nostalgi. 



Svensk-Amerikanska mormor Olga på äldre dar.

Hon plockade ofta upp Shalimar-doftande sedlar från handväskan som hon gav till oss barn."Härrr fårr di tjiiiiige krååner" var rätt typiskt för henne att säga med sitt tydliga amerikanska tonfall. De två tiokronorssedlarna var värda väldigt mycket på den tiden.
Hon var otroligt charmig och "såg" oss barn och brydde sig om oss på ett sätt som många andra vuxna inte gjorde.
Mer information om Olga här och här och här och här.

Olga, förmodligen någon gång på 1940-talet

16 juni 2016

LANDALASKOLAN, GLASSFABRIKEN, VARMA HÖNÖKAKOR OCH MINNEN FRÅN LANDALA

LANDALASKOLAN
byggdes 1892 och hade egen badinrättning med en mängd små badkar och en mindre bassäng som  på barnen från Landala fick bada i. De hade ju inga egna badrum hemma, bara en kallvattens-vask i köket och utedass på gården. Lägenheterna för de stora barnfamiljerna bestod oftast av ett rum och kök. 
Jag fick nyligen epost från Leevi  Babarin som gick i Landalaskolan sedan första klass (1954). Han berättade att på fredagar var det dags att skrubba varandra på ryggen i de små badkaren - veckans höjdpunkt.(Läs mer nedan vad han berättade om Landala)
Min kompis Ann-Che skriver så här om badinrättningen: 
"Jag nekade att bada i skolan – tyckte inte jag behövde det eftersom vi hade badkar hemma. Men duschgången slapp jag inte och sen fick man stå och vänta på sin tur i bassängen – om jag minns rätt så fick bara  två åt gången plats att simma runt kanterna. Minns med fasa den sura tanten som basade där.  Vi skulle avlägga simkunnighetsprov på 25 m, minns inte i vilken klass vi gjorde det och sen stod det i betyget. Jag tror att själva badanläggningen, inte bassängen, kom till för att barnen från Landala inte hade ”tvagningsmöjligheter” hemma – då fans det ju bara dass på gården och ville man ha varmvatten fick man koka det."

När jag gick i Landala-skolan för längesedan (femtiotalet), bodde de flesta klasskamraterna i Guldheden. Bara en klasskamrat bodde i det nedgångna Landala som de från Guldheden föraktfullt kallade för "FPK" (Förenade Pös-Kvarter). Under hela året fanns varma Hönökakor att köpa på Hönöbageriet på Molinsgatan, men på våren kunde vi inte hålla oss från Landala -- där fanns nämligen en glassfabrik som gjorde den mest underbart goda glass. Folk kom från hela sta'n för att handla glass där. Den smaken glömmer man aldrig.

GLASSFABRIKEN I LANDALA
 TÖRNKVISTS GLASSFABRIK (B.T GLASS som även såldes på Heden)
Glassen gjordes på mycket gammaldags sätt i höga trätunnor med is runtom och drevs av band som rörde om glassen i kärlen medan is och salt kylde. Alltså väldigt gammaldags. Allt detta kunde man se när man kikade in från gatan. Utanför stod alltid ett amerikansk vrålåk som tillhörde ägaren (en mörkhårig herre) och en av de anställda damerna tycktes alltid vara i färd med att tvätta eller putsa bilen.

Leevi Babarin berättade om glassfabriken: 

"Mina kusiners pappa Lennart körde lastbil för ett åkeri i Göteborg, bland annat krossad is från Isbolaget i trälådor. När farbror Lennart körde isen och kom fram till Landalagatan, så tutade han alltid på oss barn och då rusade vi till BT glass och hjälpte honom att bära in trälådorna. 
Vi var alltid minst 4 ungar som bar på varje låda. Jag tror att det var 2 - 3 damer som tog emot isen inne vid tillverkningen och skopade upp isen tillsammans med det grova saltet i trätunnorna. Men först hade damerna placerat emaljerade hinkar med lock i träkaren, med den ofrysta flytande glassmassan. Sedan fick vi barn inte vara kvar där inne, för vi smutsade ned - sa de till oss. Vi skulle komma tillbaka senare det sa de alltid för att deras arbete började nu. 
Jag kom ihåg att när de startade upp motorn till drivaxeln så väsnades det alltid. Drivaxeln var fästad i taket och därifrån gick remmar ner till respektive trätunna, jag tror att det var totalt 5 - 6 trätunnor på rad. Det var alltid vått på stengolvet av allt smältvatten från isen. Varifrån isen kom är jag lite osäker på, men jag har för mig att det fanns istillverkning nere i fiskhamnen. 
När vi inte fick titta längre så sprang jag och min kompis Björn till Frälsningsarmen och fick en knäckemacka och ett glas mjölk. När vi kom tillbaka till stod oftast den stora rosa amerikanar-bilen parkerad vid ingången till tillverkningen och vi fick banka hårt på dörren. Vi fick alltid smaka av den vita glassen, i trasiga rån/bägare och vi fick med en liten vit pappersservett och en platt träspatel. De dagarna minns man."

Leevis  beskrivning är ju väldigt intressant. Det rör sig ju om en gammaldags remdrift som i Gårda remfabrik. Så glassfabriken var ju väldigt ålderdomlig redan då.

Min kompis Ann-Che skrev följande om glassfabriken:
"BT-glass – blotts tanken får det att vattnas i munnen på mig och jag kan känna fettet som fastnade i gommenJ. Minns inte vad gatan hette men den var parallell med Karl Gustavsgatan och gick hela vägen fram till Holtermanska. De som ägde fabriken jobbade ofta själva där, han stor och kraftig och hon med kolsvart färgat hår, röda läppar och ofta en lila sjal i håret – de körde stora pastellfärgade amerikanare.  När mina föräldrar hade middag  fick jag kila iväg, med en kristallskål i handen, till fabriken för att  köpa efterrätt.  Skålen rågades och det kostade en 5a. Vet  att fabriken försvann men att de hade ett stånd vid Heden, nästan nere vid Parkgatan under några år så de måste ha flyttat tillverkningen"


Leevi Babarin berättade mer för mig om hur det var att vara barn i Landala förr i tiden:
"Andra dagar som jag minns var när jag och Björn lekte i vår svale. Vid hörnet Höjdgatan/Landalagatan där fanns en mjölkaffär, de sålde smör/mjölk/grädde, allt i lösvikt. Personalingången till mjölkaffären fanns i vår svale - jag kommer inte ihåg om det var Arla eller LMC - men det var alltid två lite äldre runda tanter, som sålde mejeriprodukter. Min mormor bakade väldigt mycket och hon köpte alltid smör och kärnmjölk av damerna, genom att knacka på personal dörren i svalen. Ibland fick vi barn hjälpa till att slänga skräp från butiken. Vid ett tillfälle kom damerna med små pärmar med gamla orderkopior, som skulle slängas. Jag och Björn lekte affär med alla kopiorna, de blev till pengar och vi köpte och sålde hela eftermiddagen, dåtidens Monopol!
På våran gård så fanns utedassen med förråd och ett stort brygghus. Turordningen till tvätten i brygghuset var strängt reglerad och vicevärden såg till att den efterlevdes till punkt och pricka. Han kollade också att kolet tippades i rätt lucka till kolkällaren. Därifrån hämtade man kolet till att värma pannan i brygghuset. Jag kommer ihåg speciellt en helg i december då mormor skulle tvätta och min mamma hade glömt berätta för henne att det var lite trångt i brygghuset. Alla hade sina egna spänner fyllda med vatten och lutfisk inför julen. Mormor hade aldrig sett detta tidigare och blev alldeles ifrån sig. Hon blev lugnad av min mamma! "


Här är Leevi med sina klasskamrater från Landalaskolan 1954.
Lärarinnan hette Märta Rafstedt och kortet är taget vid Botaniska Trädgårdens entré. Fotot tillhör Leevi Babarin.
Höjdgatan i Landala där Leevi Babarin växte upp.
Foto: Göteborgs Stadsmuseum



PS: En del kanske minns Pudervippan på Götabergsskolan/Landalaskolan, den kvinnliga tandläkaren på Götabergsskolan. Läs mer här.




27 maj 2016

HUSFÖRHÖR: RELIGIONENS JÄRNGREPP PÅ ALLA SVENSKAR


Att göra bort sig när prästen kom på besök för att kolla kunskapsnivån 
på alla i hushållet (husförhör) -  ja det var värre än att hamna i 
fängelse ansåg många svenskar förr i tiden skriver 
min farfar Viktor Södergren i tidskriften "Teologie og Kirke" 1943 
(Dalamålning av Leif Södergren)