6 okt. 2016

DN.ÅSIKT: RADIOPRATARNA MÅSTE TÄNKA PÅ VILKA ORD DE ANVÄNDER


Radiopratarna använder sig ständigt av olika engelska ord under sändningarna. Detta är olämpligt och respektlöst i radioprogram som riktas mot hela befolkningen.

När jag lyssnar på de olika programmen på Sveriges Radio P1 känner jag mig trevligt uppdaterad med vad som pågår i Sverige. Det är ett berikande sätt att  “ta pulsen” på landet. På sistone har jag undrat lite över ett fenomen – alla de engelska ord och fraser som numera hejdlöst flikas in i ordflödet. Förstår verkligen den svenska radiopubliken vad “soggig” mat är? Eller innebörden av ord som “gambla”, “ditcha”, “twistad text”, “ensam cred”, “hardcore”, “spoila” eller “hanguppad”. Svenska liksom alla andra språk är under ständig förändring och vi har redan en uppsjö av engelska, franska och tyska låneord. Ordet “krispig” som oftast används om mat är ett bra låneord från engelskan. Det svenska ordet “knaprig” är inte lika bra och beskrivande när man talar om sallad – mer förenat med “knaprig morot”. I engelskan talar man om en “crisp morning” men vi säger knappast “krispig morgon” ännu.

“Krispig” fyller en funktion och har därför blivit ett mycket använt låneord, men de andra, tidigare nämnda engelska orden som de kulturella radiorösterna blandar in i sitt svenska språk, kommer förmodligen inte att bli några låneord. De är snarare ett utslag av vår intensiva kontakt med engelska texter via Internet och alla engelska och amerikanska filmer. De engelska orden som de nyligen sett, känns så naturliga för dem – ett kul sätt att färglägga språket. Det imponerar och “känns så rätt”. Ungefär som att ha gått på den nya innekrogen i Stockholms segregerade innerstad, eller att bära det unika märkesplagget. Det gäller att vara någon, att märkas. “Du har väl hört talas om kallbryggt kaffe” skriver en känd matskribent – “det bara måste du!” Ja, det är livsviktigt att hänga med på den absolut sista trenden.

Men nu är det så att det finns folk som dricker kokt kaffe och är totalt “ute” som också lyssnar på radion. Som betalt sin licens. Som inte bor i en segregerad innerstad. En del kanske inte kan ett enda ord engelska. Jag undrar om de förstår orden “typecastad”, “totalt lost”, “hardcore” och win-win”. Riktigt fint blir det om man kan dra till med flera engelska ord samtidigt. En producent talade nyligen om nödvändigheten att “get your hands dirty” när han gjorde ett program. Jag undrar om någon tänker på resten av svenskarna när de gläfser ur sig uttryck som “ofarligt mainstream” eller “väldigt straight i övrigt”.  De är några av de ord som jag nyligen hört på radion och mer exempel finns i min anteckningsbok. Är det inte lite onödigt att använda ord som “respondera”, “internalisera” och “outsider perspektiv”. Varför säga “hon är inte good enough” när man kan säga att “hon duger inte”. Varför tala om “second best” när vi har ordet “näst bäst”. Jo, det skall låta fint. “Front row” på en modevisning är mycket finare än det simpla svenska “första raden”.


Det påfågellika svassandet med engelska ord är kanske acceptabelt inom den egna kretsen, men definitivt olämpligt och respektlöst i program som riktas till hela landet. Det kanske skapar en känsla av gemenskap hos vissa, men många andra kan känna ett utanförskap. Jag förmodar att de som är anställda på Sveriges Radio och deltagare i program får anses vara begåvade på olika sätt. Men de borde utmana sig själva, tänka efter en stund och översätta de engelska orden som känns så spännande på tungan. Försök visa kärlek till det egna svenska språket, som med sin kärvhet har en speciell tjusning. Det kanske kräver lite tankemöda, men det är det värt. Och framförallt visar det omtänksamhet och respekt för andra.

Leif Södergren
Författare, B.A., M.A California State University.

20 sep. 2016

VI PENSIONÄRER MÅSTE GÖRA POLITISK REVOLT


Läs artikeln  i EXPRESSEN
(31 augusti 2016)
eller läs texten nedan:

I Sverige har vi sedan länge tyvärr nedvärderat och svartmålat äldre som en ekonomisk och nästan parasitisk börda på samhället. Med den uppfattningen i ryggen har politiker på lokal och statlig nivå genomfört extrema och inhumana besparingar för äldre svenskar. Det ger mig en enorm känsla av besvikelse och otrygghet att tillhöra gruppen lågprioriterade svenska pensionärer.

Efter 40-45 års idogt arbete inser många av oss att vi är “fattigpensionärer” och lever oacceptabelt otryggt med krympande pensioner. I andra länder är pensionerna säkrade och följer levnads-kostnadsindex. Som pensionärer betalar vi dessutom oförskämt höga skatter jämfört med  övriga svenskar och pensionärer i andra i EU-länder. Där har pensionärer ibland dessutom gratis sjukvård. Om vi följde andra EU-länders lägre beskattning av pensioner - ja då skulle många svenska pensionärer klara sig bättre och inte hamna under EU:s fattigdomsgräns.

Svenska pensionärer som betalat världens högsta skatter och får usla pensioner får dessutom ställa upp och hjälpa nära anhöriga som är beroende av hemtjänst och hemsjukvård. På ålderns höst får de arbeta som oavlönade assistenter för att stöda vård och omsorg där politiker länge reflexmässigt sparat på bekostnad av äldre människor. Jag och mina syskon upptäckte att vi som pensionärer tvingades att delta i vård och omsorg av vår sjuka mamma. Det värsta var hur vi som anhöriga fick vi styra upp i det kaos som bildades när den lilla människan mötte en uppsvälld och ineffektiv byråkrati styrd av olika huvudmän och olika datasystem som oftast inte kan kommunicera med varandra. En ensam och svag äldre person kan lätt malas sönder av ett sådant fragmenterat och frustrerande “helvete”. Tro mig, det är inga överord.

När vi fyrtiotalister växte upp var den styrande eliten intresserad av att solidariskt bygga upp samhället, men numera härskar en extrem individualism bland proffspolitiker och proffstyckare. De lever ofta väldigt segregerat och i en sluten värld av sina gelikar och tycks ha tappat intresset för oss vanliga svenskar, framförallt pensionärer. Vi vill inte nedvärderas av en sådan styrande elit och betraktas som en jobbig och kostnadskrävande belastning för samhället. Vi vill inte bli marginaliserade och utarmade. Vi vill inte leva i oro över pensioner som ideligen sänks. Skall vi verkligen behöva böna och be ointresserade och självupptagna politiker att reformera pensionssystemet? 

Det finns två stora pensionärsorganisationer och många “tyckare” på vår sida, men den negativa inställningen till oss äldre kommer inte bara att försvinna av sig själv. Våra politiker tycks tyvärr ha fastnat i sin destruktiva uppfattning om äldre människor så vi pensionärer måste göra något mer drastiskt. Vi som känner oss lurade måste gripa den politiska makten. Vi är många och har en politisk styrka som vi borde använda för att bryta det påtagliga destruktiva ointresset (föraktet) för oss pensionärer. Behövs ett pensionärsparti!? Ja, om våra hitintills folkvalda väljer att inte arbeta för svenska pensionärer - då har vi en allvarlig etisk och demokratisk kris i Sverige. Då måste vi pensionärer visa att vi inte accepterar den nuvarande situationen. Då kanske den enda lösningen är att pensionärer bildar ett eget politiskt parti och själva arbetar för de förändringar som är nödvändiga.

Leif Södergren

Författare och debattör

1 aug. 2016

JAG SAKNAR STILIGA TANTER

Ibland när jag går på sta'n saknar jag en riktigt välklädd kvinna som tanter var när jag var liten, Med hatt, handväska och handskar. Här är en av min moster Anita på väg till min systers konfirmation en sommardag för över femtio år sedan.

Vi barn växte upp med en mormor och en moster som ofta öppnade sina handväskor och plockade fram parfymdoftande sedlar till oss barn. De såg det nog som en uppgift att dela ut, att dela med sig. Barn fick inte så mycket som de får idag, så när handväskan knäpptes upp, innebar det goda nyheter.
Det var lätt att veta vem vi fått sedlarna från, mormors sedlar doftade av Shalimar och min mosters av Nina Ricci L'Air du Temps om jag inte minns fel.

När mamma dog så ville ingen av mina systrar ha en krokodil-handväska som mamma sparat från femtio-sextiotalet. Men jag tog den (jag sparar på allt), vad jag nu skall ha den till, men inser nu att det nog var en sorts nostalgi. 



Svensk-Amerikanska mormor Olga på äldre dar.

Hon plockade ofta upp Shalimar-doftande sedlar från handväskan som hon gav till oss barn."Härrr fårr di tjiiiiige krååner" var rätt typiskt för henne att säga med sitt tydliga amerikanska tonfall. De två tiokronorssedlarna var värda väldigt mycket på den tiden.
Hon var otroligt charmig och "såg" oss barn och brydde sig om oss på ett sätt som många andra vuxna inte gjorde.
Mer information om Olga här och här och här och här.

Olga, förmodligen någon gång på 1940-talet

16 juni 2016

LANDALASKOLAN, GLASSFABRIKEN, VARMA HÖNÖKAKOR OCH MINNEN FRÅN LANDALA

LANDALASKOLAN
byggdes 1892 och hade egen badinrättning med en mängd små badkar och en mindre bassäng som  på barnen från Landala fick bada i. De hade ju inga egna badrum hemma, bara en kallvattens-vask i köket och utedass på gården. Lägenheterna för de stora barnfamiljerna bestod oftast av ett rum och kök. 
Jag fick nyligen epost från Leevi  Babarin som gick i Landalaskolan sedan första klass (1954). Han berättade att på fredagar var det dags att skrubba varandra på ryggen i de små badkaren - veckans höjdpunkt.(Läs mer nedan vad han berättade om Landala)
Min kompis Ann-Che skriver så här om badinrättningen: 
"Jag nekade att bada i skolan – tyckte inte jag behövde det eftersom vi hade badkar hemma. Men duschgången slapp jag inte och sen fick man stå och vänta på sin tur i bassängen – om jag minns rätt så fick bara  två åt gången plats att simma runt kanterna. Minns med fasa den sura tanten som basade där.  Vi skulle avlägga simkunnighetsprov på 25 m, minns inte i vilken klass vi gjorde det och sen stod det i betyget. Jag tror att själva badanläggningen, inte bassängen, kom till för att barnen från Landala inte hade ”tvagningsmöjligheter” hemma – då fans det ju bara dass på gården och ville man ha varmvatten fick man koka det."

När jag gick i Landala-skolan för längesedan (femtiotalet), bodde de flesta klasskamraterna i Guldheden. Bara en klasskamrat bodde i det nedgångna Landala som de från Guldheden föraktfullt kallade för "FPK" (Förenade Pös-Kvarter). Under hela året fanns varma Hönökakor att köpa på Hönöbageriet på Molinsgatan, men på våren kunde vi inte hålla oss från Landala -- där fanns nämligen en glassfabrik som gjorde den mest underbart goda glass. Folk kom från hela sta'n för att handla glass där. Den smaken glömmer man aldrig.

GLASSFABRIKEN I LANDALA
 TÖRNKVISTS GLASSFABRIK (B.T GLASS som även såldes på Heden)
Glassen gjordes på mycket gammaldags sätt i höga trätunnor med is runtom och drevs av band som rörde om glassen i kärlen medan is och salt kylde. Alltså väldigt gammaldags. Allt detta kunde man se när man kikade in från gatan. Utanför stod alltid ett amerikansk vrålåk som tillhörde ägaren (en mörkhårig herre) och en av de anställda damerna tycktes alltid vara i färd med att tvätta eller putsa bilen.

Leevi Babarin berättade om glassfabriken: 

"Mina kusiners pappa Lennart körde lastbil för ett åkeri i Göteborg, bland annat krossad is från Isbolaget i trälådor. När farbror Lennart körde isen och kom fram till Landalagatan, så tutade han alltid på oss barn och då rusade vi till BT glass och hjälpte honom att bära in trälådorna. 
Vi var alltid minst 4 ungar som bar på varje låda. Jag tror att det var 2 - 3 damer som tog emot isen inne vid tillverkningen och skopade upp isen tillsammans med det grova saltet i trätunnorna. Men först hade damerna placerat emaljerade hinkar med lock i träkaren, med den ofrysta flytande glassmassan. Sedan fick vi barn inte vara kvar där inne, för vi smutsade ned - sa de till oss. Vi skulle komma tillbaka senare det sa de alltid för att deras arbete började nu. 
Jag kom ihåg att när de startade upp motorn till drivaxeln så väsnades det alltid. Drivaxeln var fästad i taket och därifrån gick remmar ner till respektive trätunna, jag tror att det var totalt 5 - 6 trätunnor på rad. Det var alltid vått på stengolvet av allt smältvatten från isen. Varifrån isen kom är jag lite osäker på, men jag har för mig att det fanns istillverkning nere i fiskhamnen. 
När vi inte fick titta längre så sprang jag och min kompis Björn till Frälsningsarmen och fick en knäckemacka och ett glas mjölk. När vi kom tillbaka till stod oftast den stora rosa amerikanar-bilen parkerad vid ingången till tillverkningen och vi fick banka hårt på dörren. Vi fick alltid smaka av den vita glassen, i trasiga rån/bägare och vi fick med en liten vit pappersservett och en platt träspatel. De dagarna minns man."

Leevis  beskrivning är ju väldigt intressant. Det rör sig ju om en gammaldags remdrift som i Gårda remfabrik. Så glassfabriken var ju väldigt ålderdomlig redan då.

Min kompis Ann-Che skrev följande om glassfabriken:
"BT-glass – blotts tanken får det att vattnas i munnen på mig och jag kan känna fettet som fastnade i gommenJ. Minns inte vad gatan hette men den var parallell med Karl Gustavsgatan och gick hela vägen fram till Holtermanska. De som ägde fabriken jobbade ofta själva där, han stor och kraftig och hon med kolsvart färgat hår, röda läppar och ofta en lila sjal i håret – de körde stora pastellfärgade amerikanare.  När mina föräldrar hade middag  fick jag kila iväg, med en kristallskål i handen, till fabriken för att  köpa efterrätt.  Skålen rågades och det kostade en 5a. Vet  att fabriken försvann men att de hade ett stånd vid Heden, nästan nere vid Parkgatan under några år så de måste ha flyttat tillverkningen"


Leevi Babarin berättade mer för mig om hur det var att vara barn i Landala förr i tiden:
"Andra dagar som jag minns var när jag och Björn lekte i vår svale. Vid hörnet Höjdgatan/Landalagatan där fanns en mjölkaffär, de sålde smör/mjölk/grädde, allt i lösvikt. Personalingången till mjölkaffären fanns i vår svale - jag kommer inte ihåg om det var Arla eller LMC - men det var alltid två lite äldre runda tanter, som sålde mejeriprodukter. Min mormor bakade väldigt mycket och hon köpte alltid smör och kärnmjölk av damerna, genom att knacka på personal dörren i svalen. Ibland fick vi barn hjälpa till att slänga skräp från butiken. Vid ett tillfälle kom damerna med små pärmar med gamla orderkopior, som skulle slängas. Jag och Björn lekte affär med alla kopiorna, de blev till pengar och vi köpte och sålde hela eftermiddagen, dåtidens Monopol!
På våran gård så fanns utedassen med förråd och ett stort brygghus. Turordningen till tvätten i brygghuset var strängt reglerad och vicevärden såg till att den efterlevdes till punkt och pricka. Han kollade också att kolet tippades i rätt lucka till kolkällaren. Därifrån hämtade man kolet till att värma pannan i brygghuset. Jag kommer ihåg speciellt en helg i december då mormor skulle tvätta och min mamma hade glömt berätta för henne att det var lite trångt i brygghuset. Alla hade sina egna spänner fyllda med vatten och lutfisk inför julen. Mormor hade aldrig sett detta tidigare och blev alldeles ifrån sig. Hon blev lugnad av min mamma! "


Här är Leevi med sina klasskamrater från Landalaskolan 1954.
Lärarinnan hette Märta Rafstedt och kortet är taget vid Botaniska Trädgårdens entré. Fotot tillhör Leevi Babarin.
Höjdgatan i Landala där Leevi Babarin växte upp.
Foto: Göteborgs Stadsmuseum



PS: En del kanske minns Pudervippan på Götabergsskolan/Landalaskolan, den kvinnliga tandläkaren på Götabergsskolan. Läs mer här.




27 maj 2016

HUSFÖRHÖR: RELIGIONENS JÄRNGREPP PÅ ALLA SVENSKAR


Att göra bort sig när prästen kom på besök för att kolla kunskapsnivån 
på alla i hushållet (husförhör) -  ja det var värre än att hamna i 
fängelse ansåg många svenskar förr i tiden skriver 
min farfar Viktor Södergren i tidskriften "Teologie og Kirke" 1943 
(Dalamålning av Leif Södergren)








20 maj 2016

AMERIKANSK SNILLEBLIXT: FILANTROPISKA OCH INNOVATIVA FÖRE DETTA LEDARE OMSKOLAS TILL ATT HJÄLPA

HUR MAN KAN HJÄLPA FATTIGPENSIONÄRER
Detta reportage från amerikanska PBS (public service) är något som vi skulle behöva i Sverige. Vi har redan alltför många fattigpensionärer i Sverige och fler lär det bli om utvecklingen fortsätter.

Genom att deltaga i ett program på HARVARD BUSINESS SCHOOL får före detta företagsledare som nu är pensionärer eller närmar sig pensionen, nya förslag och idéer till att agera i sociala verksamheter som gagnar samhället. De uppmuntras till en ny karriär inom det sociala/filantropiska.

TV-inslaget handlar om Dough Rauch som startat en affärsverksamhet (Daily Table) som säljer mat betydligt billigare än andra butiker. Här kan folk plötsligt få råd att köpa sådan som de annars inte har råd med. perfekt för fattigpensionärer! Det talas även om ett Ebola vaccin som en annan fyrtiotalist, som deltagit i Harvards program -  jobbat med att utveckla.


Så här beskrivs reportaget:
Millions of Baby Boomer bosses across the nation are nearing retirement age, but an innovative new fellowship program at Harvard Business School aims to give them a second act. The Advanced Leadership Initiative helps former executives bring their professional acumen to bear on a range of social issues, from affordable food to an ebola vaccine. Economics correspondent Paul Solman reports.

11 maj 2016

EN AMERIKANSK SNILLEBLIXT -- DAGIS PÅ ÄLDREBOENDE

Klicka på den vita pilen för att se filmen:


"Låten barnen komma till mig" sade Jesus. Och det är precis vad man gjort på detta amerikanska äldreboende och det har blivit oerhört lyckat. De äldre lever upp när de läser eller leker med barnen. De blir upplivade och motiverade. Och för barnen är det bra också.
Läs mer om dagiset här.  Och här.
Det hela är faktiskt väldigt klokt och fint tänkt. Synd att det inte skulle gå att genomföra i Sverige. 
Här i Sverige har vi nämligen lagt ned över trettiotusen platser på äldreboende när vi istället skulle byggt ännu mer. De som hamnar på våra äldreboende är alldeles för sjuka för att njuta av omhändertagandet och på tok för sjuka att ta emot några små barn som de kan göra i Amerika. När man efter (ofta lång kamp med myndigheter - och hur kul är det men en fight i slutet av livet?) hamnar på ett äldreboende i Sverige är vistelsen vanligtvis inte speciellt långvarig. Lite tillspetsat  är det en vistelse i "dödens väntrum". 
Är Sverige verkligen ett fattigt land som inte kan ta hand om sina äldre som de gör utomlands? I vilket fall känns det  som vi svenskar (politikerna som bestämmer)  är fattiga i anden och tomma själen. Något fel är det.
(Läs mer om kriget mot svenska pensionärer)


Här  är några bilder (screen prints från diverse filmer som finns på nätet) som visar hur barnen och de äldre agerar tillsammans. Det är riktigt rörande. 
Äldreboendet har 400 äldre och 125 barn på dagiset. 
Det poängteras i filmen att vissa dementa och de små barnen står faktiskt på samma nivå så när de ritar och målar har de mycket gemensamt, dels i förmåga och i resultat.


Här samsas rullatorer och leksaker, äldre och unga på ett så härligt och "normalt" sätt.





Barn som får lära sig att umgås med äldre på ett naturligt sätt blir därigenom bättre människor.
Många barn växer upp utan äldre människor. Förr i tiden när generationerna bodde tillsammans och tillsammans uppfostrade barnen, då fick barnen en naturlig kontakt med äldre människor som de nu får i detta "konstgjorda" och föredömliga arrangemang.





Dementa blir ofta oroliga och kontakten med barnen har en lugnande påverkan.



Klicka på den vita pilen för att se en film till:



Klicka på den vita pilen för att se en film till:

29 apr. 2016

BERNIE SANDERS OCH REVOLUTIONEN

Från det Amerikanska Frihetskriget (1st Maryland Regiment holding the line at the Battle of Guilford)
Bernie Sanders och revolutionen
När stora skaror av svenska journalister vallfärdar till de amerikanska primärvalen skrivs det ofta lite trivialt om Bernie Sanders "ilska". Visst kan denna gestikulerande vithåriga farbror med sin skrovliga röst låta lite  barsk, men han är äkta vara och genuint upprörd över de ekonomiska orättvisorna som så underminerat den amerikanska medelklassen. Den “amerikanska drömmen” har blivit en mardröm bestående av sänkta löner, minskad arbetstrygghet, ökad fattigdom och köpta politiker. När Bernie Sanders säger att Amerika  behöver en revolution menar han verkligen det. Det är ingen tom retorik.

Fattiga och rika
Samhällets förmögna elit blir bara rikare och upplever sitt enorma välstånd som något helt naturligt som de förtjänar. Sedan 2010 finns det ingen gräns hur mycket pengar som kan pumpas in i valmaskineriet. Varje år träffas en grupp miljardärer och lägger helt ogenerat upp strategier hur de skall styra med sina pengar. Två domare från högsta domstolen har märkligt nog varit med på dessa möten de sista åren. Förespråkare för eliten uttalar sig ofta om de icke-rika  som lata och arbetsskygga och att dessa fräckt gör anspråk på att bli försörjda av samhället genom bidrag (“entitlements”). Tidigare generationer förmögna ansåg ofta att en viss blygsamhet och ansvarskänsla följde med deras ställning i samhället. Men idag anas en total brist på insikt sund ansvarskänsla och många av de super-rika lever i en bubbla som inte gagnar någon i längden. När medelklassen var välmående var det ingen som missunnade de förmögna sina pengar. Istället trodde många inom medelklassen att de kunde avancera och hamna bland de framgångsrika, bli en del av den amerikanska drömmen. Men idag när inkomstklyftorna är så extrema har den optimismen bytts till pessimism och upprorskänslor mot det etablerade samhället.

Ett system som havererat
Vår svenska valprocess är rena idyllen jämfört med den amerikanska som är oändligt komplicerad och skiljer sig från stat till stat. Man blir fullkomligt matt av alla rapporter om bluff och båg och oändliga påhitt som går ut på att styra utkomsten av valet. Manipulerade valkretsar är en vanlig metod att genom extrema gränsdragningar favorisera det egna partiets kandidater (“gerrymandering”). Det förekommer också olika försök att begränsa svarta amerikanares möjlighet att rösta och man beundrar både unga och äldre som väntar i över åtta timmar i gassande sol för att lämna sin röst. Andra petas från röstlistorna på olika sätt. Det kan räcka med en tidigare fängelsedom och man får inte rösta för resten av livet. 
Amerikanska fackföreningar har traditionellt alltid stött demokraterna och därför har de underminerats och attackerats på många olika fronter speciellt de sista åren. Facket har protesterats under mycket dramatiska former och det hade kanske varit intresserat för fackligt anslutna i andra länder att följa dramatiken. Utländska journalister har här ett digert material att ösa ur men väljer nog ofta mer lättsmälta nyheter tyvärr. 
Möjligheten att påverka en valutgång fortsätter även efter valet. Republikanerna kunde inte stoppa amerikanska folket att välja Barack Obama så de iscensatte en hitintills aldrig skådad obstruktion som alltjämt pågår. De gjorde allt för att sätta käppar i hjulet för president Obama även om hans förslag ibland var republikanernas egna. Många viktiga ämbeten som domare är inte tillsatta och infrastrukturen har lidit. Vägar och broar är i många fall direkt livsfarliga. 
Nyheterna (främst MSNBC) har i åratal fyllts med reportage om dessa destruktiva aktiviteter som lamslagit kongressen (the “do-nothing” Congress). Obama har åldrats betydligt under denna kamp och ibland har han uppgivet suckat över den största (konservativa) nyhetskanalen som ägnar 24 timmar av dygnet till att smutskasta honom. Även paret Clinton är drabbat av hat-maskineriet från samma nyhetskanal och den intensiva och ihållande smutskastningen år in och år ut kan förmodligen förklara varför Hillary av många (oförtjänt) anses vara “ohederlig”. Presidentkandidaten John Kerry vars största tillgång var sin ärorika krigstjänstgöring i Vietnam, blev tillintetgjord genom en lögnkampanj. Hans starkaste kort vändes mot honom och den förtalsprocessen har nu ett namn (“swiftboating”). För att förstå  varför människor i USA inte bryr sig om att rösta och Bernie Sanders "ilska" måste man förstå de ekonomiska orättvisorna, valfusket, korruptionen och  alla “dirty tricks” inom partipolitiken som tillsammans skapar en förlamande uppgivenhet bland politiker och väljare.

Bernie och revolutionen
Bernie Sanders anser att en förändrings måste  komma utifrån eller underifrån - det är vad hans revolution går ut på. Hans gräsrotsarmé av helt vanliga människor samlar in små belopp (ca 200 kronor i snitt) och pengarna bara flödar in, betydligt mer än Hillary Clinton som har stora bidragsgivare bland annat från storbanker vilket han sällan glömmer att påpeka. Bernie Sanders gräsrotsarmés verktyg till förändring är rösträtten. "Feel the Bern" är slagordet i den kult som de allra yngsta byggt upp runt den allra äldste. Han har nämligen fått dem att känna något nytt och märkligt - att det kan vara värt att rösta i nästa val. När Bernie basunerar ut sitt budskap, att hela valsystemet är korrupt och i händerna på miljardärer och banker, då jublar ungdomarna som känner igen retoriken från Occupy Wall Street tiden för fem år sedan. Occupy Wall Street protesterna spreds från Zuccotti parken i New York  till andra städer över hela Amerika. Det var en löst sammanhållen, spontant uppkommen proteströrelse som fick stor uppmärksamhet när parken mitt i det finansiella distriktet på Wall street dramatiskt ockuperades. Demonstranternas fysiska närvaro i tältlägren entusiasmerade, var utmanande och skapade en maktbas som naturligtvis sågs som ett hot mot det etablerade samhället i all synnerhet när protesterna spred sig över hela Amerika. Iakttagare från hela världen undrade hur detta skulle sluta.

De ekonomiska orättvisorna försvann inte
Tiden gick och det skrevs många spaltmetrar och TV-stationer från hela världen rapporterade. Ockupanterna fick hållas men så småningom ingrep myndigheterna. De ockuperade torgen bröts sönder och ungdomarna skingrades ofta med våld. Därmed försvann mycket av den maktbas som rörelsen besuttit. Men de ekonomiska orättvisorna försvann däremot inte. De bara ökade och begrepp som "The One Percent" och "The 99 percent" har blivit permanenta begrepp i den amerikanska vokabulären och de används numera flitigt av Bernie Sanders från sin nya plattform som presidentkandidat i de demokratiska primärvalen. Han är densamma som han alltid varit, en vintage-liberal/socialist som amerikanska ungdomar hittat i den amerikanska senaten. Han har i hela sitt långa liv, kanske lite enkelriktat men beundransvärt talat om samhällets orättvisor. Men nu har han en helt ny och kraftfull megafon för sin revolution och kommer förmodligen att hålla på in i det sista trots att många uppmanar honom att kasta in handduken. Så småningom får han ändå återvända till senaten men då med en speciell stjärnstatus.

Vad Bernie Sanders åstadkommit
Bernie Sanders har fundamentalt påverkat och vitaliserat  det demokratiska partiet och inspirerat en generation unga väljare att vilja rösta. 
Det har varit tufft för Hillary Clinton som likt Barack Obama, tagit emot pengar från de stora bankerna att ständigt bli påmind om detta. Många var förvånade efter Obama valts till president att han omgav sig med samma gamla bankfolk som varit med om att skapa den finansiella krisen. Men Bernie Sanders har visat demokraterna att de inte behöver vara beroende av banker, företag eller miljardärer. Men då får inte demokraterna vara rädda för sina egna progressiva idéer. Tidigare var det en “dödssynd” att kallas socialist eller liberal men Bernie Sanders har städat bort den rädslan.

Bernie Sanders efter valet
Om vi går händelserna i förväg, vad händer med Bernie Sanders revolution när han inte längre står i rampljuset och Hillary Clinton valts till amerikansk president? Ett vanligt sätt att neutralisera en rival är att göra den andra till vicepresident som sedan får foga sig i leden. Men det skulle inte passa Bernie Sanders. Han fortsätter nog att i senaten vara medelklassens förespråkare på sitt speciella sätt och påverka partiet i en progressiv riktning. Tillsammans med sin karismatiska, rakryggade och dynamiska  kollega senator Elizabeth Warren, kommer de tillsammans att elda på ordentligt under fötterna på president Clinton.  President Obama sade en gång till andra demokrater: “Make me do it”. Med det menade han att han behövde stark press från sina egna för att motstå de enorma krafter av lobbyister och andra på andra sidan. Därför har Bernie Sanders och andra progressiva en viktig roll att fylla. Något måste nämligen göras. De extrema inkomstklyftorna hotar demokratin, den sociala sammanhållningen och landets ekonomiska stabilitet. Man anar tonen i samhället när man läser artiklar som “Hur man omfördelar välståndet — utan giljotin”. Det gäller att agera i tid. Här varnar en miljardär, Nick Hanauer hur det kommer att gå om inkomstklyftorna fortsätter att öka. 

En klok president Hillary Clinton
Om president Hillary Clinton är klok och demokraterna har majoritet i kongressen, kan hon med sin erfarenhet och skicklighet och framförallt hårdhudade oräddhet återupprätta den amerikanska medelklassen och därmed förebygga politiska oroligheter som kanske kan uppkomma om de sociala orättvisorna fortsätter i samma riktning som hitintills. Hon skulle därmed kunna förtjäna att delvis jämföras med president Roosevelt och hans konstruktiva agerande genom “The New Deal” under depressionen på 30-talet. Och Bernie Sanders och andra progressiva kan då glädjas att de haft en viktig roll i det hela.

Leif Södergren
B.A., M.A.  American Studies

California State University

----------------------------------------

Tillägg:

Under 2012  lyssnade jag stort intresse på de amerikanska nyhetskanalerna på MSNBC. Jag upplevde att det där fanns så otroligt mycket mer än det som dök upp via svenska journalister som rätt ytligt bevakade primärvalen och skrev en blogg det året.

När jag nu fyra år senare skrivit om Bernie Sanders revolution, kan jag lyfta fram några inlägg som förklarar varför väljarna reagerat med att ställa sig bakom Bernie Sanders revolution. Svenska läsare av massmedia kan fråga sig hur mycket de informerats om detta tidigare. Obs: det kan ta lite tid att ladda ner nyhetsklippen).


PENGARS INFLYTANDE 


KAMPEN MOT MEDELKLASSEN

SVENSK RAPPORTERING FRÅN USA



26 apr. 2016

RESPEKT FÖR ÄLDRE MED KUNSKAP OCH ERFARENHET

I min debattartikel i GP "I Sverige är vi besatta hur gammal någon är" skrev jag om SVT på detta sättet: 
"Den kände journalisten Bo Holmström och andra journalistkollegor vände sig nyligen till SVT:s ledning och föreslog att SVT skulle göra program som tilltalade SVT:s största publik, de äldre. Men de fick inget gehör hos ledningen som lät de pensionerade journalisterna veta att SVT:s ledning föredrar att göra program för den egna (yngre) åldersgruppen. De äldre finns ju där ändå, lär någon ha sagt. Jag tycker att det låter ganska förfärligt och visar att journalisten Elisabeth Höglund kanske hade rätt när hon nyligen påpekade att SVT “alltid varit ålders-fascistiskt”.

I Amerika är finns det också en ungdomskult, men inte så extrem som i Sverige. Därför tycker jag att det var roligt när den unga smarta Rachel Maddow (43 år) i sitt populära nyhetsprogram ofta tar in det gamla superkända nyhetsankaret Dan Rather (84 år gammal) och låter honom ge sitt perspektiv på nyheterna. Det är bara så befriande normalt och man önskar att vi i Sverige kunde tänka likadant och inte vara så fjättrade i vår åldersförlamning. 

Nedan talar Rachel Maddow och Dan Rather om Donald Trump och de våldstendenser som dykt upp i primärvalen och Dan Rather minns det mycket våldsamma valåret 1968. Då var det våldsamma upplopp under de båda partiernas konvent, det var rasuppror och Martin Luther King och Robert Kennedy mördades. 

24 apr. 2016

HÄR I VIOLAS BAKSTUGA PÅ RÖRÖ SKULLE JAG VILJA VARA JUST DEN DAGEN

När folk talar om att resa till Kina för att besöka den kinesiska muren låter det väldigt intressant, men det som jag för tillfället mest längtar efter är att kunna resa tillbaka i tiden, till den dagen någon gång på sextiotalet som Blenda och Viola bakade Rörö-kakor i den vedeldade ugnen . Tänk hur det måste ha doftat av färsk björkved och nybakat bröd. Och tänk på stämningen där med farbror Knut och Kajsa som hjälpte till. Det måste vara torr björkved och det tar tid att få ugnen varm. Allt detta kan (kunde) Blenda och Viola på sina fem fingrar . All på fotografierna är döda men de lever ändå kvar på något sätt. Vad roligt att någon tog dessa foton.




I min bok FOOD & FOLK som är skriven på engelska ingår en beskrivning av denna dagen.