20 apr 2014

ECKERSTEINS BOKHANDEL

Eckersteins bokhandel på Sprängkullsgatan låg i detta huset en gång i tiden.
Vad tiden har rusat iväg!


2 feb 2014

3 jan 2014

OLGA OCH LINNEA


I ett pampigt hus på Särö, en halvö utanför Göteborg, bodde två äldre kvinnor. Huset hade tretton rum och var omgivet av sex hektar parktomt med terrasser, stenmurar, stora granar och storslagna stentrappor som ledde till havet på ena sidan, och till en magnifik uppfart och parkeringsplats på den andra sidan.
Den gamle kungen Gustav V hade varit gäst här många gånger, på den "gamla goda tiden" när kungen tillbringade somrarna hos kabinettkammarherre Kieller i hans villa Gövik på Särö.



Olga och Linnea.


Den ena kvinnan hette Olga och den andra kvinnan hette Linnea. Olga var tio år äldre än Linnea. Men det var aldrig någon som talade om dom som "Olga och Linnea", fastän de bodde ensamma i det stora huset och fastän de faktiskt hette så, Olga och Linnea.

Anledningen till detta vara att Olga ägde huset och var generalkonsulinna och Linnea var anställd som kokerska och allt-i-allo och ägde just ingenting.
Olga var liten elegant och mycket klädmedveten och doftade alltid av Shalimar och var mycket estetiskt lagd och sågs ofta på stan med florhatt, i högklackade skor och ozelotpäls.
Linnea var också kortvuxen, men kraftig och muskulös och totalt ointresserad av kläder och hur hon såg ut. Hon trivdes bäst i sina snedgångna träskor.

Olga var min amerikanska mormor som kom till Sverige som nygift och oskyldig sjuttonåring. Hon var ett bra parti för min morfar som visserligen kom från en välbärgad familj men han var alltid i behov av pengar. Mormor medförde välbehövliga pengar som de båda gladeligen satte sprätt på med stora fester, enorm gästfrihet och nio barn.

Linnea var en välkänd storkokerska från Halland när hon 1940 och nyss fyllda fyrtio år kom för att hjälpa till en kortare tid hos mormor och morfar i det stora huset på Särö. Hon stannade i över fyrtio år tills min mormor Olga dog, nästan nittio år gammal.
De två, Olga och Linnea, överlevde ensamma i huset efter det att de nio barnen för längesedan flyttat hemifrån och morfar dött. De bodde i det stora huset som herrskap och tjänstefolk ända in på slutet av sjuttiotalet när man bara kunde se något liknande i engelska teve-serier.

Det var något speciellt med mormor Olga. Hon var som elden i en öppen spis. Man drogs till henne. Hon både värmde och fascinerade med enkel okomplicerad charm. Med pikant amerikansk accent berättade hon för oss barn om indianöverfall och diligensrån, om silver som grävdes ner när alla tvingades fly staden som stod i brand. Mina föräldrar tycktes otroligt "vanliga" i jämförelse med min exotiska mormor.

Mormor Olga körde alltid en egen stor amerikansk bil. När mamma var liten kolliderade mormor med ångloket från Göteborg. Den stora La Sallen blev totalförstörd och hamnade femtio meter längre bort. Barnen var oskadda. Mormor var omtumlad och blåslagen, men långt ifrån skärrad. Hon gav barnen instruktion att springa hem och berätta medan hon själv med annat färdmedel, fortsatte dit hon skulle.
Hemma trodde man först att barnen skojade. Men man förstod senare hur det låg till när man såg den ramponerade bilen. Dagen därpå var mormors blå och gul på ena sidan av kroppen, men beundrad av hela Särö för sin oräddhet.

Mormor Olga var aldrig rädd för något. Hon gav rådet:
"Varer inte rrädd. De ende de andre kan görer, ärr att biter nacken av dig!"
Hon bevisade detta med att åka till Paris i ett tvåsitsigt plan strax efter krigsslutet. Hennes son som blivit amerikansk medborgare och som kämpat som fallskärmssoldat för amerikanarna i invasionen av Normandie, befann sig skadad i Paris. Hon ville absolut träffa honom.
Mormor fick följa med kapten von Rosen i hans lilla plan. Väl framme, letade hon upp general Eisenhowers stab och efter diverse efterforskningar hittade hon sin son.

Nej hon var långtifrån pjoskig. Dessutom var hon konstnärlig, målade oljemålningar, kinesiskt lack och svensk allmoge. Hon hade en konstnärs rebelliska sinnelag. Hon var mycket spännande och rolig att vara tillsammans med.
Dessutom var hennes inställning till livet och alla människor energiskt positiv och välkomnande. Aldrig gnäll eller kiv. Aldrig partisk. Enbart positiv. Man mådde helt enkelt bra hos mormor.
Mormor Olga var otroligt gästfri. Visserligen var hon ekonomiskt oberoende, men utan Linneas insatser hade hon varken kunnat vara gästfri eller bott kvar i huset. Mormor kunde tack vare Linnea behålla sin "status" i det stora huset, slapp bli en vanlig åldring i en lägenhet. Ett lustigt par som på gamledar blev skruttiga båda två. Linnea var ju bara tio år yngre och henne tog ingen hand om.

Jag kan mycket väl ana kommentaren: Linnea var "utnyttjad". En sådan kommentar kan lätt falla en på läppen.
Linnea kom till Särö för att arbeta tillfälligt över sommaren. Hon stannade i fyrtio år. Hon var fyrtio år och var känd som en utmärkt storkokerska. Hon hade ett yrke och en stolthet och kunde slutat när hon ville. Men varför blev hon kvar så länge?

Min gissning är att hon fyrtio år gammal helt enkelt visste att hon inte skulle bilda familj och tyckte att arbetet var roligt och att hon trivdes hos mormor och morfar. Det gjorde nämligen alla andra.
Om man var tvungen att arbeta i någon annans hem, det var många kvinnors enda arbetstillfällen före andra världskriget, så var detta hushållet ett intressant och livat sådant. Linnea kunde slutat på femtiotalet när alla fick det ekonomiskt bättre. Men Linnea blev kvar. Utnyttjad? Fråga henne själv. Om ni vågar!

Linnea hade ibland ett sjuhelvetes humör om man frågade fel saker. Ville hon ha hjälp med disken i köket? Skulle hon inte ta semester? Sådana frågor resulterade i fyrverkeri direkt. Man aktade sig noga. Hennes regioner var heliga. Inget intrång. Då djävlar anamma.
Förr i tiden fanns det husa och hjälpreda i köket och trädgårdsmästare och städhjälp, men när jag växte upp gjorde Linnea allt. Det fanns ju inte några andra övervintrande tjänstefolk kvar. Bara Linnea. Hon var unik. Och förmodligen medveten om sin betydelse.
Vid vissa tillfällen fick en av Linnea speciellt utvald och accepterad servitris med diplomatisk läggning, som hon inte kände sig "hotad" av, komma och hjälpa till. Annars skötte Linnea allt, matlagning städning, tvätt (utan tvättmaskin) och trädgårdsarbete. Hennes revir var långsträckt.

Om mormor trots allt fick tag på en man som hjälpte till i trädgården blev det en hel del turbulens i köksregionen. Linnea ville, men kunde givetvis inte göra allt. Det var en balansgång minsann.
Fick Linnea bara vara ifred att arbeta efter eget tycke var hon go som gull. Det var hon själv som bestämde. Så det blev som det blev. Hon tog aldrig semester. Hon vägrade att ta emot högre lön. Hon arbetade för fullt och på helgerna kopplade hon av med polering av silver och koppar. Hon satt där med sina korta muskulösa armar och småpratade. Hon såg märkvärdigt tafatt ut när hon inte gjorde något.
"Vi hadden so roligt när vi var unga" sa hon ofta och berättade gärna på sin halländska om shaningar och shant folk. Hon hade inte mycket till övers för umgänget på Särö.
-En massa shant folk sade hon. Den kommentaren inkluderade även många av Särösocitén. Hon hade ju sett den på nära håll.

När jag och mina kompisar kom hem till huset på Särö efter en härlig vintrig långpromenad tyckte Linnea om att överraska med Earl Grey Tea och nylagade scones och kakor.
Hon rullade in tevagnen till oss ungdomar framför brasan i vardagsrummet med ekpanel. Vi tog nästan lite generat emot denna gammaldags lyx som ingen var van vid på sextiotalet. Vi alla hjälpte till hemma och Linnea var ju dessutom rätt så gammal då. Men Linnea gillade att göra sådana här "specialare".

Linnea kom från en bondsläkt och flyttade på fyrtiotalet, med stor glädje med till morfars nyförvärvade jaktstuga i Fjärås. Där gjorde hon allt det vanliga plus lagade mat åt jakthundar och arbetade med röjning i skogen. Det är svårt att förstå att någon kunde ha sådan energi. Arbete kom först. Klädseln sist. Korviga bruna strumpor och snedgångna träskor, en sjalett på sned och rufsigt hår, det är så jag kommer ihåg henne. Och all hennes underbara mat förståss.
Mormor led av Linneas klädsel, hon var så väldigt mån om att allt skulle vara vackert och estetiskt. Hon försökte köpa en klänning till Linnea. Men se det skulle hon inte gjort. Dagen därpå var klänningen förvandlad till skurtrasa.

Själv var mormor alltid välklädd och väldoftande och Linnea hjälpte med stor omsorg till att klä mormor som om mormor var hennes lilla docka. Mormor var otroligt välbehållen utan den minsta antydan att hon fött nio barn. Linnea var stolt över sin konsulinna. Men sin egen uppenbarelse, brydde sig inte Linnea ett dugg om.

En dag kom mormor och Linnea körande till vårt sommarställe på Hovås. De två kortvuxna kvinnorna syntes knappt bakom vindrutan i den stora svarta Cadillacen Cabriolet 1947. De hade fått reda på att vår gräsklippare hade gått sönder och att gäster väntades. Mamma var förtvivlad över det oklippta gräset. Men nu var hjälp på väg!
Ur bagageluckan stack det upp en gräsklippare. Den hivade Linnea genast ut med sina kraftiga armar. Det tog henne inte lång tid att klippa tvåtusen kvadratmeter gräs. Sådant var hon van vid. Hon var snabb på sina träskor.
Både hon och mormor gillade att hjälpa till och den här utryckningen var ganska typisk för de båda. De gillade båda att hjälpa.

Linneas mat var vida omtalad. Mormor och morfars gästfrihet och Linneas mat. En oslagbar kombination. Man gick aldrig hungrig därifrån och det var stört omöjligt att komma dit utan att stanna på middag. Mormor såg alltid till att gästerna själva skulle gå in i köket och "berömmer Linneörr!"
Mormor visste att hon alltid kunde lita på att Linnea tyckte som hon. Båda var lika påstridiga. Visst skulle man stanna! Alltid trollades det fram något. Från frysen eller från affären som Linnea kunde få att öppna för henne även på söndagar (affärer på den tiden aldrig hade öppet på söndagar). Ägarna bodde ju ovanpå.

Linnea lagade gärna mat åt andra, men vägrade prompt att äta med. Hon åt ogärna offentligt. Man kunde se henne sitta i köket med en kopp kaffe och en brödbit eller bulle. När åt hon riktig mat?
Hon trivdes bäst att sitta på en pinnstol, aldrig i en bekväm stol. Såg hon på TV, satt hon på en pinnstol nära dörren.
Mormor Olga och Linnea på äldre dagar.


In i det sista skötte hon mormor som en docka. Det fanns en verklig kärlek i hennes omtanke. Men själv till åren kommen, kunde hon inte vårda en äldre person dygnet runt. Utomstående hjälp vägrade hon att ta emot. När mormor till sist hamnade på sjukhus där hon låg en månad innan hon dog, besökte Linnea henne aldrig. Linnea hade gjort sitt och Linnea hörde hemma i det stora huset.

Nu var hon ensam i det stora huset vid havet.Det fanns ingen konsulinna längre att ta hand om. Hon stannade troget i huset tills det såldes ett år senare. Linnea flyttade till en liten lägenhet i Falkenberg där vår familj besökte henne från och till. Då bullade hon upp som vanligt. Vi var ju hennes familj.
Något år senare fick hon en blodpropp och Linnea som aldrig gått till läkare hamnade på sjukhus och fick en pacemaker och glasögon på näsan.

På sjukhuset var hon illa till mods. Hon var ovan att bli omhändertagen. Det var ju hennes roll att ta hand om andra. Vistelsen på ett rehabiliteringshem gjorde heller inte riktigt susen. Hon var sig inte lik. Men plötsligt blev hon bättre. Vad hade hänt?
Hon hade fått en rumskamrat, en äldre kvinna och tillika "fin dam".
Linnea insåg snabbt att hon behövdes. Hon tog hand om sin nya rumskamrat och hjälpte till och passade upp henne precis som hon gjort med sin konsulinna. Det var den terapin Linnea behövde. Hon blev snabbt betydligt bättre. Snart var hon hemma i sin lägenhet. Hon dog några år senare 89 år gammal.

Både Linnea och mormor Olga är döda, men det går inte en dag utan att jag får anledning att skicka dom en tanke. Det var många lov och somrar jag bodde hos dom. De betydde mycket för mig.
Och det stora huset vid havet där Olga och Linnea bodde? Jo, där bor nya människor som fyller huset med ett helt annat liv -- fastän vi en gång tyckte att huset, där Olga och Linnea bodde, bar deras identitet till den milda grad att huset var deras för evigt.

© Leif Södergren