12 feb. 2013

VADDÅ PLANER FÖR PENSIONEN -- DINA POLITIKER HAR PLANER FÖR DIG!




Det går bra att drömma om vad man skall göra när man är pensionär. Veckotidningarna för fyrtiotalister skriver gärna om allt kul man skall ha som pensionär. Men våra politiker har andra planer för dig. Det kanske inte alls blir som du har tänkt om du har någon anhörig som är äldre och behöver få hjälp av hemtjänst och sjukvården -- för då har politikerna planer för dig. Speciellt om du är kvinna. Då har du nämligen redan låg pension som kommer att bli lägre och mycket av hjälp till anhöriga äldre hamnar på dig.

Inte nog med att våra politiker vill att vi skall jobba längre, och att politikerna sänkt och kommer att sänka pensionerna (via "trappan") -- de har en monterat ned sjukvården och hemtjänsten till den grad att det finns risk att fara illa om man inte har anhöriga som hjälper till. 

Politikerna har fragmenterat hemtjänsten, hemsjukvården, den vanliga sjukvården vilket innebär att de äldre inte får den hjälp de är berättigade till, inte vet vem de skall vända sig till, eller klaga hos -- och här kommer du in med din insats. Även om du är en van administratör är det inte lätt att hålla ordning på allt om du eller en anhörig blir sjuk. Kanske politikerna hoppas att man blir så vimmelkantig att man ger upp, vad vet jag.

Äldreboenden stängs på löpande band med löfte om vård i hemmet, som sedan starkt reduceras eller inte håller måttet. Det fragmenterade systemet är uppbyggt så att de gamla isoleras, inte syns eller hörs, hamnar mellan olika stolar. Oroliga äldre som vill ha trygghet och kontinuitet  får uppleva raka motsatsen --  alltmer helt ny personal inom hemtjänsten dyker upp i deras hem (20 nya ansikten i månaden ibland), personal (oftast mycket duktiga och motiverade) som ledningen utnyttjar och pressar maximalt när de räknar och beräknar varenda minut med resultatet att mer slutar eller blir sjuka och mer vikarier dyker upp hos de gamla. En ond cirkel. Systemet är i centrum -- inte människorna. 

Det finns stor risk att bli utan en givande läkarkontakt på äldre dagar (egendomligt nog beroende av politikernas "vårdval") eller att bli utan den  medicin man behöver, eller att man får medicinen alldeles för sent, eller att man hamnar på akuten i onödan -- eller att dö i förtid -- i all synnerhet om man saknar anhöriga som kan kämpa för en. Minskad personal överallt, samt det fenomenet att sköterskor som har det medicinska ansvaret för patienter, delegerar mycket av medicineringen till icke medicinskt kunnig personal inom vården och hemtjänsten, kan ibland led till "olyckliga" situationer. Detta kopplat till det bristande intresset från vårdcentralers läkare att besöka sina patienter i hemmet -- kan förklara att många som närmar sig ålderdomen är oroliga, i all synnerhet som våra politiker anser sig "nöjda" med systemet.

Detta kanske låter överdrivet, men vänta tills den tid kommer då du "tar temperaturen på systemet" - då är det så dags. Vi som betalar världens högsta skatter!  Varför har politiker sympati för så många andra utsatta -- men INTE för de äldre? Vad är det för fel på dom?  Politikerna måste till exempel motivera varför de drar in på stöd till äldre, men anser att vi skall ha kulturkalas (mest för ungdomar) i Göteborg varje år. 

Politiker tycks ha tappat perspektivet och tycks sakna den naturliga empatin för den utsatta gruppen, som äldre utgör. Vi får inte låta politikerna demonisera gruppen äldre som en jobbig  och kostnadskrävande grupp som samhället betraktas som "utanför", som kan gömmas undan och glömmas bort. Då har vi uppnått något man kan kalla för "ålders-rasism". Politiker diskriminerar redan mot äldre när de väljer vilka mediciner som skall subventioneras. Svenska Dagbladet skriver att "Staten väger in att pensionärerna bidrar mindre till samhällsekonomin när det beslutas om vilka läkedel som ska subventioneras". 

Och man kan verkligen fråga sig hur vi accepterar att 90-åriga äldre blir liggande i 13 timmar på akuten på sjukhuset och sedan skickas upp till vårdavdelningen utsvultna, nedbajsade och förvirrade. 

Så är du nära anhörig, finns mycket att göra. Den som inga anhöriga har som kan hjälpa till kommer helt enkelt i kläm. Rejält.
………………………..Tillägg 2016
Jag skrev ovanstående i februari 2013, två månader innan mamma dog.
Läs mer om mina reflektioner sedan dess på: OM VÅRD OCH OMSORG





9 feb. 2013

REFLEKTIONER ÖVER EN GRÖN DAM

Julklapp till Mamma 1965
Grön brännvinskaraff från Guldkroken i Hjo.


Det var julen1965 och jag hade jobbat som konduktör på spårvägen hela sommaren och jag hade aldrig i mitt liv haft så mycket pengar att röra mig med. Nu  skulle jag  minsann köpa en fin julklapp till mamma. 

På den tiden var det mycket populärt med grönt porslin och vi hade gröna vin och ölglas och gröna tallrikar från Andersson och Johansson (som senare blev Höganäs) i vårt jättestora rustika kök på Vasagatan. Jag tyckte att denna gröna karaffen i form av en grön dam med avtagbart huvud, skulle bli den perfekta presenten. 

Jag minns inte exakt hur den togs emot, men det jag minns mycket starkare är känslan jag hade julen 1965 när jag gick bland smågatorna runt Östra Hamngatan och Varuhuset Ferdinand Lundquist (sedermera NK) och köpte julklappar till familjen -- jag som tidigare mest tillverkat egna julklappar upplevde allt köpande i julvimlet som något extremt och undrade om detta verkligen kunde fortsätta på det här sättet. Var det mina kära tant Ingeborg favoritmening "Frossare och drinkare skola fattiga varda" som påverkade mig?  Det var nog snarare skiftet mellan femtiotalets relativa återhållsamhet i konsumtionen och sextiotalets, köp-slit-och-släng livsstil som gjorde sig tillkänna. På femtiotalet fick vi barn ärva varandras kläder (även kusiners kläder), de syddes helt enkelt om och blev som "nya". Kläder och strumpor som hade hål, fixades på Lappcentralen ett väldigt väl besökt ställe bland göteborgare. Det kallades även för konststoppning. Kläder vårdades, borstades rena regelbundet och behandlades mot mal varje vår -- allt för för att kläderna skulle vara länge.

Men det var då det. Nu var det sextiotalet och jag hade jobbat som konduktör på nya moderna (svenskbyggda) spårvagnar och hade pengar på banken, ekonomin blomstrade och folk i allmänhet hade betydligt mer betalt -- och de ville naturligtvis köpa saker för sina pengar. Så kanske det var mot den bakgrunden som jag betraktade köpyran julen 1965 som "extrem".

När mamma rensade ut inför en flytt, fick jag tillbaka min gröna som jag nu har som en slags symbol, en minnesbild från 1965. Vårt shoppande har har bara fortsatt och blivit än mer intensivt och verkligen extremt. Mycket har ändrats sedan 1965. (vem kunde ana teknikutvecklingen?) Vi övergav så småningom vårt stora förälskelse i teak, vi övergav tyvärr alltför sent det rivningsraseri som började på sextitalet, men vem kunde gissa år 1965 att så mycket som då tillverkades i Sverige, en dag skulle tillverkas  i Kina? Vem kunde gissa att fisk som fångades i Nordatlanten skulle frysas ned hel för att tinas upp i Kina och där fileas och frysas om för att skickas i retur till Sverige. Vem kunde ana att Volvo skulle komma att ägas av ett kinesiskt företag? Och att gatubeläggningen i form av massiva granitblock på Kungsgatan  en dag skulle komma från Kina. Det hade varit omöjligt att föreställa sig. Vem hade anat att de utländska besökarna som vi stolta visade upp våra varv för, skulle konkurrera ut de svenska varven drygt ett årtionde senare?