27 feb. 2010

OM VARM KORV OCH ANNAT

Idag säljer man varm korv i nästan överallt.
Men var finns alla korvkiosker på hjul som var så vanliga på femtio och sextiotalet?
På den tiden var man tvungen att ha någon form av handikapp för att kunna sälja korv på detta sätt.

Det hela hänger samman med ett samhälle där sjukkassor var privata och där det sociala skyddsnät vi talar om idag, helt enkelt inte fanns.
Personer med funktionsnedsättningar och handikapp skickades till "Vanföranstalter", en kombination av vård och yrkesutbildning.
Det fann en sådan anstalt i Göteborg. Där blev man hjälpt så gott det gick med själva funktionsnedsättningen. Men man fick samtidigt hjälp med utbildning till ett yrke, oftast ett hantverksyrke, som skomakare, borstbindare, sömmerska, eller tapetsör.

Så ville alla handikappade bli utbildade till hantverkare? Ibland hade de inget val. De var tvungna att försörja sig.
En kvinna som ville bli fotograf tvingades att bli sömmerska. Högre utbildning var oftast för de mer välbärgade och studentlån - det ordet var inte uppfunnet.

Så därför var det vanligt på femtiotalet att skomakare och korvkioskägare var funktionsnedsatta i någon form.
Det har väl de flesta glömt.
Men korvarna som rullar runt i Pressbyrån berättar i alla fall lite social historia för de insatta...

24 feb. 2010

GRATTIS !


Idag har Mattias och Mats namnsdag. Vad jag vet så känner jag ingen Mattias eller Mats som jag kan uppvakta.
Det är bra för oss svenskar med namnsdagar och födelsedagar. Då vet vi att det är tillåtet att ge varandra presenter och att visa varandra en slags formaliserad vänlighet.Man undviker då onödig spontanitet som att till exempel komma på att köpa en present bara för att man tycker om någon eller att hälsa på någon utan att ringa innan.
Det är bra med bestämda dagar.
Det passar vårt lynne.

Svenskar i all synnerhet vill inte veta av objudna gäster. Man vill alltid vara förberedd så att man hinner städa innan. Men om någon fyller jämna år, ja då är det fritt fram att våldgästa i Sverige. (Tänk bara en sådan underlig kombination av ord: "våld" och "gäst".)
Man infinner sig utanför jubilarens dörr och väntar sig för det första, att jubilaren är hemma. För det andra att jubilaren har en mottagning. Och för det tredje att jubilaren släpper in den oinbjudne.

Ett sätt för jubilaren att skydda sig är att annonsera. Finns det något annat land där människor sätter ut en annons: "Uppvaktning undanbedes på min högtidsdag. Agda Karlsson i Ljungby "? Det är väl det enda sättet (förutom att fly fältet), att skydda sig mot vårt egendomliga sätt att upphöja en persons födelsedag till ett upptrissat kalastvång.

I USA är det en dödssynd att tala om en kvinnas ålder. Män gillar inte helle att tala om sin ålder. Där är det viktigare än någon annanstans att vara evigt ung och det skulle inte falla någon in att frivilligt annonsera att de fyllde något över trettiofem. Rena självmordet!
Födelsedagar firas, men inte alls med samma frenesi som i Sverige.
Istället ordnar vänner ofta ett s.k surprise birthday party. Den som fyller år blir med andra ord överraskad med en fest som vännerna ordnat tillsammans. Ganska angenämt om man tänker på det.

Det skulle inte gå att överraska "Eva-Britt 50 år" med något surprise birthday party inte.
"Eva-Britt 50 år" har förmodligen tillbringat de sista månaderna med att själv förbereda sin egen 50-års mottagning. Frysen har fyllts med rosenbröd, småkakor, pastejer och tårtbottnar. Allt bakat av "Eva-Britt 50 år". Man är väl en präktig svenska som arbetar, bakar och fixar sin egen mottagning.

Om "Eva-Britt 50 år" är helt utpumpad efter att själv ha diskat upp och städat efter gästerna så tycker hon nog att det var värt det. Hon fyller ju bara femtio en gång i livet.

Och så vet hon att hon är omtyckt - det kom ju så många människor !

©Leif Södergren

14 feb. 2010

DÅ VAR DET EN LEVANDE STADSDEL


Idag när man går Vasagatan fram kan man tycka att stenstaden är ganska mysig med så många cafeer.
Men jag tycker att stenstaden är ganska död, jämfört med hur det var när jag växte upp på Vasagatan 5 (hörnet mitt emot Handelshögskolan).

Då behövde man ingen bil utan gick runt hörnet och kunde skaffa det mesta.
Så här många butiker kan jag komma ihåg inom vårt närområde (tre minuters gångavstånd maximalt)

HAGA KYRKOGATAN
Godisbutik 1
Skomakare
Grönsakshandlare
Sybehörsbutik (där köptes breda band till hår-rosetter till mina systrar)
Charkuteri
Tobaksaffär
Godisbutik 2 (Anna Palm)
Klockaffär
Tapetserare
Godisbutik 3 (Lotta Håkansson)
Buteljlager (två herrar och en dam samlade gamla buteljer som såldes)

VASAGATAN
Svensson Speceriaffär
Mjölkaffär (två tanter med vita hattar)
Strykeri (strök tvätt)
Mercuribolaget (army surplus)
Zoo djurbutik
Sjukvårrdsartiklar etc
Barberare (hade gaseldad locktång för mina systrar)
Godisbutik
Skomakare
Post
Ballonghålan (leksaker)
Tobaksaffär
Wettergren & Kerber (bokhandel och modeller)
Sydkap (grönsaker)
Sybehör
Häggstrands elektriska
Apoteket Lejonet

NEDRE FOGELBERGSGATAN
Fiskaffär

VIKTORIAGATAN
Wienerbageri
Wasa Livsmedelsbutik
Tavel och rambutik
Godisbutik National
Lagergrens Färghandel och kemikalieaffär
Brååst konditori

Jag minns hur underbart det var att gå till Wienerbageriet på Viktoriagatan där nybakade wienerlängder låg på en vit marmorskiva. Idag är det tvätteri där.
Och tänk så underbart för oss barn att ha FEM godisbutiker så nära. Vi gillade nog "Lotta" bäst, hon som hade haft godisbutik där redan när min mamma gick i skolan i närheten.

Nog var det en levande stadsdel med så många olika affärer!

13 feb. 2010

VINTERSOL !


Vad fint det blir när vintersolen kommer fram.
Och när den går ned, blir det extra vackert.

11 feb. 2010

NUNNOR I GÖTEBORG

Jag var tolv år och kom gående på Vasagatan med min klasskamrat. Mitt emot kom en en kortvuxen svartklädd och trind nunna med långa kjolar och ett stort krucifix hängande från midjan. Hon tog sikte på mig.

Panik!
Min klasskamrat som aldrig sett en nunna förut stirrade med häpnad hur syster Bonaventura, det var så hon hette, tog min hand och tryckte den till sin stora svarta och varma barm med kraftiga rörelser och ropade:
-Ach do vaar jo den sneeelaste af alla påjkarna i klassen! Doo vaar doch soo uuuuunderbaaaar!
När hon sansat sig lite, frågade hon intresserat hur jag trivdes i min nya skola och hur familjen mådde, medan jag mycket generad kände handen fara fram och tillbaka mot den stora mjuka svarta barmen. När man är tolv blir man generad för det minsta lilla. Men detta tog priset.
-Vem var det? frågade min klasskamrat lite senare.
Jag förklarade att det var en av skolsystrarna från min förra skola, Katolska skolan.
Katolska skolan hade han aldrig hört talas om, men han hade däremot läst om "katolska kyrkan" och om påven och krig och sådant. Hörde det möjligtvis ihop?
Som tur var skvallrade han inte för de andra i klassen om vårt sammanträffande med syster Bonaventura. Jag var räddad!
Hur ett barnbarn till en gammaldags schartuansk kyrkoherde hamnade i en katolsk skola har jag aldrig riktigt förstått eller fått förklarat för mig. Men det ansågs förmodligen bra med privatskola även om den var katolsk, och mina föräldrar tycktes vara måttligt intresserade av religion.
Vi tre syskon försvann lydigt varje söndag till den protestantiska söndagsskolan. Klockan tio. Var och en med tre tioöringar till kollekten som deponerades i en sparbössa som bestod av låda med en afrikansk man som "tackade" genom att nicka på huvudet när pengar stoppades i springan till lådan. Våra föräldrar fick sova ut i ro.
På söndagar var vi alltså protestanter och på vardagar var vi "katoliker" och gick faktiskt då och då med de riktiga katolikerna i mässa. Ekumeni i praktiken kanske? Nej, det var nog mest en slump.
Jag önskade ofta att jag var katolik så att jag kunde ta kommunionen (nattvarden) tillsammans med mina skolkamrater som tog den på söndag och två gånger i veckan. Hela proceduren var intressant och dramatisk. Och lite aptitretande. Hostian (oblaten) som jag som protestant var dömd att aldrig få smaka, påminde om en kaka. Jag har alltid varit svag för kakor och bullar.
Och sen var det det där med frukost på skolbänken. Alla katolska barn som varit på mässa på onsdag och fredag morgon hade inte fått äta innan de tog hostian i munnen och de lyckostarna fick lägga en vaxduk på skolbänken och äta frukost som syster Tekosia serverade. Syster Tekosia undervisade inte utan arbetade i köket. Hon bredde smörgåsar men hade dessutom en bisyssla, hon sålde också tjusiga radband som barnen köpte för insparade pengar. Det är så jag kommer ihåg henne. Syster Tekosia: smörgåsar och radband.
Ja, frukost-ceremonin var definitivt lockande. Och nästan värd att bli katolik för!
Det var enbart nunnor som undervisade. De hade alla kommit från Tyskland och talade med en distinkt tysk brytning och namnen var speciella: syster Damasia, Bonaventura, Legadia, Humelina, Johanna, och Tekosia. De var rara människor, mycket respekterade och uppskattade lärare, även om syster Legadia var ökänd för sina luggningar.
De tyckte om att berätta moraliska liknelser och de gjordes både dramatiska och spännande. En liknelse som jag speciellt minns, handlade om en icke-katolik som lömskt gått in i en katolsk kyrka och tagit nattvarden. Hostian svalde han inte. Han plockade ut den ur munnen och tog den med sig hem. Och vad gjorde denne förtappade protestant med den katolska hostian tro? Jo, han piskade hostian med granris (hostian anses vara Kristus lekamen) och kan ni tänka er barn sade syster Bonaventura med vidöppna ögon. Det rann blod från hostian!
En vårdag när vi hade vår rast i Kungsparken, en centralt belägen park i Göteborg, stod ett ungt par och kysstes ömt lutade mot en trädstam. Syster Legadia förfärad, visslade ihop de två klasserna med sin rostfria visselpipa, och skyndade genast in med oss i släptåg, genom porten på Karl Gustavsgatan 1A.
Bakom katedern tog hon sats. Hon hade något mycket viktigt att berätta.
-Nu skall jag tala med er om syndig kärlek. Det blev tyst i klassen. Mest för att syster var så röd i ansiktet. Vi väntade spänt.
- Det finns två sorters kärlek fortsatte hon. Syndig kärlek och kristen kärlek. Jag veeeet vad syndig kärlek är. Jag har läst journaaaaaler!
Vi barn i nio och tio års-åldern begrep inte vad hon menade annat än att hon var upprörd över något. Om hon inte sagt något så hade vi aldrig tagit någon notis om detta unga par som var ett helt naturligt inslag i parken denna vårdag.
Nunnorna ansåg sig vara "Kristi brud", alltså faktist gifta med honom. När jag en gång lite hårdhänt slet mig loss från en nunna som konfiskerat min lakritspipa, blev jag anklagad för att ha "slagit Kristi brud". Det var en ganska allvarlig anklagelse som bara kunde utplånas med en rejäl ursäkt. Efter den blev jag faktiskt desto mer omtyckt.
Inte förrän jag efter fjärde klass måste byta skola (den lite äldre syster Humelina orkade inte med pojkar i 11-12-års åldern) förstod jag hur skyddad den miljön hade varit. Här mobbade man inte varandra. Det var fint och fridsamt på många sätt och elever från Ungern, Italien, Polen och Sydamerika samsades fint med svenska katoliker och protestanter.
Det var en viss mystik med nunnorna, deras tyska accenter, doket som täckte varenda hårstrå och de fotsida svarta kjolarna. Bara de svarta kängorna syntes. Vi tisslade ibland och berättade att si och så hade minsann sett systers hår sticka fram under doket. Det var nyheter det!
De "nya" nunnorna är numera yngre och har ingen tysk brytning och talar perfekt svenska. Dessutom visar de håret under doket. Så vågat!

Det är inte alls som förr. Inte roligt längre. All mystik är defintivt borta!

©Leif Södergren

9 feb. 2010

VILDA KATTER OCH FROMMA LAMM


En ozelotpäls var ett måste för någorlunda välbärgade kvinnor på femtiotalet. Gärna med matchande hatt. Stan vimlade av denna status-symbol.
Ozeloten höll på att bli utrotad så handeln med ozelotskinn är numera förbjuden. Tack och lov.

De som inte hade råd med en ozelotpäls had kanske stället en persianpäls (lockig päls från nyfödda lamm från karakullfår soms finns i Centralasien). Persianpälsen var oftast svart, tung och stor. Men brun och grå förekom ibland.

Här är ett foto från Ferdinand Lundkvist (numera NK) från 1964 då man försökte lätta upp och piffa till persianpälsen.



4 feb. 2010

VÄLSKRIVNING

Välskrivning var en gång ett mycket viktigt ämne i skolan.
Mycket möda lades ned på att skriva vackert.
Först använde vi stiftpennor. Det fanns ett bläckhorn i varje pulpet som man skulle doppa stiftpennan i.
Reservoarpennan var underbar när vi gick över till den.

Man skulle tycka att kulspetspennan skulle tas emot med glädje.
Nej, det betraktades med stor skepsis av vår stränga lärarinna.
Det blev inte snyggt nog.
1957 var vi förbjudna att använda kulspetspennor i skolan. Det tog sin tid innan denna modernitet fick full acceptans!

2 feb. 2010

VAD GLOR DU PÅ?

Vad händer om någon
observerar
och fotograferar
och därefter
sorterar
organiserar
kategoriserar
och därefter
publicerar -
Vad blir det av det?

Jo en mängd intressanta och unika
album
på nätet
som till exempel:

Ett album med 57 olika foton på bilder av solar
(solen är ju vad alla längtar efter!)
Välj alltid "slideshow" för bildspel.

Ett album med 182 föremål som har vingar

Ett album på 214 olika tegelväggar och tegelstenar
(efteråt kan man inte gå på stan utan att kolla in tegelväggar)

Pinsamt är det
hur lite man ser
och hur mycket mer denna fotograf
Eva the Weaver
ser.

Hon väcker
och lockar oss till
observation
och reflektion av vår tillvaro.

TACK!




PERSPEKTIV

Jag har gått ut i den kalla natten med djupfryst mat i en plastbalja. Det långvariga strömavbrottet innebär att den frysta maten mår bättre utomhus i minus 15 grader. Snön knarrar under fötterna. Det är kolsvart förutom ficklampans sken. Jag släcker den och tittar upp.

Inte ett moln på himlen. Det känns plötsligt befriande att det inte är enbart jag och diskbaljan som existerar, utan också stjärnor och planeter, oändligt långt härifrån. Och att vi alla består av samma stoff och att vi tillsammans bildar galaxer som tillsammans med andra galaxer bildar universum. Vi består märkligt nog av samma stoff. Både jag och diskbaljan från Hammarplast och Jupiter och Uranus och stjärnorna. Samma grundmateria.

Sådana nätter behövs för perspektivet. På tillvaron. Det är svindlande tankar som kommer i vinternatten. Det blir kallt i kroppen.
Jag återvänder in i det lilla huset, till det lilla perspektivet.
Men med det stora perspektivet inombords.

copyright Leif Södergren