29 okt. 2012

ANITA BALL -- MIN AMERIKANSKA MORMORS MOR


Min mormors mamma hette Anita Ball och var släkt med president Georg Washingtons mamma. Hon bodde hos min mormor i Sverige under längre perioder. Hon var ganska allvarligt lagd och läste mycket. Min mamma och hennes åtta syskon pratade gärna med sin mormor och de gick oftast därifrån med en slant i handen.

När mormor dog, fick jag två jättestora handgjorda böcker med urklipp som hennes mamma Anita Ball hade tillverkat.


Böckerna är täckta med ett svart tyg och uppenbarligen handtillverkade.

Det svarta omslaget är sytt fast på insidan med svart tråd..

Denna bok kom till under första världskriget och här ser vi kvinnor som tagit männens arbete på en farm in Missouri, USA.


Det var väldigt ont om mat som ju ransonerades och då var det vanligt att folk skaffade sig höns.
Min morfar sköt fiskmåsar och lade dem i mjölk för att ta bort fisksmaken -- de serverades sedan som kyckling.


Här kan man lära sig en ny dans.

Hur man bygger intressanta garage - något som en välbärgad dam kan vara intresserad av

Kriget håller igång industrin i Pittsburg.

En listig tjuv som har en tredje arm som stjäl!

Annons för silke-strumpor -- långt innan nylonstrumporna.

Sentimental hemmascen.

Lite mode.

Något som hon gillat.
Hon klistrade in nya  urklipp ovanpå gamla.

Dåtidens skivartister. (Stenkakor)

Maskerad-kostymer

Bomull används vid telefontillverkning säger denna annonsen.
Anita Ball var intresserad av allt möjligt och dessa urklipp är bara några få utvalda.

22 okt. 2012

HJÄLP TILL GP

När nya Ikea-katalogen kom ut för ett tag sedan, gjorde GP ett reportage om två kvinnliga designers för Ikea (som bor i Göteborg) --  och det var ett trevligt reportage.
Men det var bar ett mycket stort MEN.
Artikeln var om två designers och inte en enda bild av något de designat! Som läsare hade jag förväntat mig kanske NÅGON bild -- så svårt kan det inte vara.

Men Viktor Trappsteg kommer till undsättning! Den som saknade bilder kan nu se en av de två mycket begåvade kvinnorna här. Och många bilder på vad hon designat. Här är vi inte rädda för bilder.

15 okt. 2012

JOSEPHSSONS PÅ KORSGATAN - FAMILJEFÖRETAG I GÖTEBORG MED GAMLA ANOR


Carl Johan Josephsson etablerade sin första butik på Kungstorget i Göteborg 1866.
Redan 1851 började han sälja glas på marknader från häst och vagn runt om
i hela Sverige.


Familjeägda butiker är idag en sällsynthet i Göteborg. För var det normen, men numera
dominerar stora kedjor, så det är glädjande att som göteborgare läsa om Josephssons på Korsgatan som går tillbaka till 1866 då det hela började med en företagsam ung man ( Carl Johan Josephsson) köpte stora mängder glas (mest bruksglas) från Kosta glasbruk till försäljning till kunder i Göteborg. Den första butiken var på Kungstorget 3 (Saluhallen byggdes först 20 år senare)- 
Kungstorget var den naturliga och centrala handelsplatsen i Göteborg på den tiden och det var livat värre. För den som är intresserad av Göteborgshistoria, finns det mycket att läsa på företagets hemsida. Om man klickar sig genom de många länkarna, hittar man väldigt mycket intressant. (Alla bilder och citerade texter är från Josephssons hemsida)



 Jag gillar resan tillbaka i tiden till det bubblande Kungstorget där Josephssons första butik låg.
 "Redan tidigt på morgonen var de första hästskjutsarna på plats på de angränsande gatorna och man bara väntade på att startsignalen skulle ljuda och det var dags att köra in på torget. När klockan i domkyrkotornet slog fem slag gav poliser tecken att det var tillåtet att köra in på torget. Det blev ett förfärligt oväsen när de kappkörande hästarna i vild galopp trängde sig fram genom gatorna."
Josephssons har därefter legat på Västra Hamngatan,  Kungsgatan och till sist Korsgatan där företaget finns sedan 1926.

1926, flytt till Korsgatan : ett litet "sämre" läge mycket beroende på de svårigheter som kom efter första världskriget. Tredje generationen, Ragnar Jarland tog över 1928. Det hjälpte nog inte att den stora börskraschen 1929 och depressionen därefter låg och väntade. Men Ragnar Jarland tycks ha rott det hela i land : "Med vackra skyltningar och personlig service och ett nytt sortiment skapade han ett stort förtroende för företaget och nöjda kunder hittade till Korsgatan." 


Mer skyltningar här.
Smart Marknadsföring genom att rikta in sig på välbärgade amerikanska turister på femtiotalet:
"Här delar Ragnars döttrar ut reklam för Josephssons när passagerarna från kryssningsfartyget RMS Caronia besöker Göteborg 1955 på sin resa mot Nordkap"


Det är uppenbart att de fyra generationerna  förvaltat företaget väl som expanderat både på bredden och höjden i byggnaden på Korsgatan. De har nu även expanderat med att öppna en tidsenlig webshop.
 Lycka till!

11 okt. 2012

FEMTIOTALETS KLASSAMHÄLLE -- HUR NOSTALGISKT ÄR DET?


   "Femtiotal i varje detalj" står det i GP:s bostadsbilaga.
 Allt familjen har är från den tiden. Och de har gjort ett bra jobb. Oranga skåpsluckor i köket och fanerade teakmöbler i övrigt. Väldigt kul med en resa tillbaka i tiden. Men vill vi tillbaka till femtiotalets  klassamhälle?

   De som idag tror att alla lyssnade på Elvis på femtiotalet, kanske inte vet att det fanns klassskillnader i samhället på olika nivåer. Mellan ungdomar: de som gick på läroverk (gymnasium) -- de hade dufflar och långa stockade halsdukar och gillade oftast Tommy Steele, och de som gick på folkskola (grundskolan) -- de hade skinnpajer och Elvis-frisyrer och gillade oftast Elvis Presley. Deras "konflikter" utmynnade i årliga snöbollskrig som till exempel mellan Götabergsskolan och Hvidtfeldtska Läroverket. De låg bredvid varandra.

   Ja det var ett klassamhälle där titlar var oerhört viktiga. Direktör, disponent, snickare, grosshandlare, rörmokare, diversearbetare, ja man var tvungen att känna till en persons titel, annars kunde du inte hitta personen i telefonkatalogen. Och de som hade en fin titel använde den flitigt och andra använde den flitigt vid tilltal. Det var ett oerhört fjäsk i butiker för "fint" folk. Det syntes ju också på klädseln om man var "fint folk".  För arbetare var lönerna låga och det fanns inte den uppsjö av billiga kläder som vi har idag. Man återanvände kläder på ett helt annat sätt.

   Tant H. var hem-sömmerska vilket betydde att hon gick hem till folk där hon lagade allt möjligt familjen samlat på hög -- lakan, barnens kläder så att nästa generation barn (eller släktingar) kunde ha dem igen. Hon sydde gardiner och överdrag och det kunde vara några dagar varje gång. Hon berättade för oss barn en dag att hon hade varit på varuhuset Meeths på Kungsgatan (Indiska ligger där idag) för att köpa ett fodertyg till en dräkt som hon höll på att ändra för en kund. Men hon hade blivit nedlåtande bemött av expediten. Expediter var inte så högt betalda och det fanns otroligt gott om dem på den tiden.
Förmodligen var inte tant H. inte så fint klädd som de fina damerna från Vasastan. Och framförallt, av den anledningen att expediten själv kanske blivit trampad på och nu såg någon "under sig" som hon i sin tur kunde trampa på. Rätt vanligt beteende. Men tant H. som alltid var glad och tyckte om att underhålla oss barn med historier, berättade denna historia där hon kände att hon verkligen satt expediten på plats. 

Tant H. satt vid en symaskinen gjord av gjutjärn och trampade på den stora pedalen som drev hjulet. Hon var lite flärdfull och hade alltid högklackade skor, så hon hade lagt några veckotidningar på pedalen för att förhindra att klackarna skulle fastna. Vi gillade henne och samlades kring henne.
Tant H var nöjd den dagen när hon berättade hur hon satt den tykna expediten på plats och visat  att hon var minsann inte fattig.  "Jag plockade upp min portmonnä och lämnade fram en hel HUNDRALAPP!  Då fick expediten så att hon teg" fortsatte tant H. med ett leende och nöjd min. 
Det är en lite blick in femtiotalets klassamhälle som många av naturliga skäl inte känner till.

7 okt. 2012

STACKARS ANNA M !

Stackars Anna Mannheimer. Hon oroar sig över alla påsar under och över ögonen och en del under hakan. (Krönika i GP) Hon är snart femtio och vill inta lyfta ansiktet, men är pressad av alla andra som gör det. Så vad göra?

Det är som vanligt trycket från andra som styr många, det börjar redan i skolan. Den som är det minsta lilla annorlunda blir mobbad. Man ser resultatet -- ett enormt likriktat mode, massor av butiker på stan, men ingen orginalitet. Det enda som skiljer folk åt är storleken på hålen i jeansen (gjorda av fattiga i Asien som kan få problem med lungarna av blästrings-sanden).

Så jag har ett råd till Anna. Försök och håll ut ett tag och bli gammal riktigt snabbt -- för då vågar du vara dig själv. Det visar lite äldre och orginella kvinnor i New York. Du är med andra ord för ung för att vara helt fri.

Den vackra svenska skådespelerskan Viveca Lindfors valde att aldrig lyfta ansiktet. Det var inte lätt i Hollywood där hon en gång blev anklagad för att se "oanständig" ut med sitt helt naturliga, åldrade ansikte. Jag tycker att den äldre, ofördärvade Viveca är mycket vacker. Titta på intervjun nedan!

Viveca Linfors som ung.



En vacker kvinna som åldras på ett naturligt sätt är vacker - fortfarande. Så Anna, låt barnbarnen få se en "riktig" mormor. Om Viveca Lindfors kunde stå på sig i Hollywood, så kan du också, du är ju en rejäl, förnuftig och smart göteborgska.

Här finns lite inspiration att hämta. Lynn Dell från New York har inte lyft ansiktet vad jag kan se, men har djäkligt kul!!

3 okt. 2012

GLASS I LANDALA

Landalaskolan byggdes 1892 och hade egen badinrättning med en mängd små badkar och en mindre bassäng som arbetarbarnen från Landala fick bada i. De hade ju inga egna badrum hemma, bara en kallvattens-vask i köket och utedass på gården. Lägenheterna för de stora barnfamiljerna bestod oftast av ett rum och kök.
När jag gick i Landala-skolan för längesedan (femtiotalet), bodde de flesta klasskamraterna i Guldheden. Bara en klasskamrat bodde i det nedgångna Landala som de från Guldheden föraktfullt kallade för "FPK" (Förenade Pös-Kvarter). Under hela året fanns varma Hönökakor att köpa på Hönöbageriet på Molinsgatan, men på våren kunde vi inte hålla oss från Landala -- där fanns nämligen en glassfabrik som gjorde den mest underbart goda glass. Folk kom från hela sta'n för att handla glass där.

Glassen gjordes på mycket gammaldags sätt i höga trätunnor med is runtom och drevs av band som förmodligen rörde om glassen i kärlen medan is och salt kylde. Alltså väldigt gammaldags. Allt detta kunde man se när man kikade in från gatan. Utanför stod alltid ett amerikansk vrålåk som tillhörde ägaren (en mörkhårig herre) och en av de anställda damerna tycktes alltid vara i färd med att tvätta eller putsa bilen.
 Jag har ofta tänkt på glassfabriken men visste aldrig vad den hette förrän jag hittade detta foto:

Tillhörande test till fotot från gamla Landalapoken Ingemars hemsida. (Här finns många gamla foton från Landala)
"Landalagatan norrifrån, till höger Törnkvists glassfabrik"
Nu vet jag äntligen namnet på den. TACK!