20 sep. 2016

VI PENSIONÄRER MÅSTE GÖRA POLITISK REVOLT


Läs artikeln  i EXPRESSEN
(31 augusti 2016)
eller läs texten nedan:

I Sverige har vi sedan länge tyvärr nedvärderat och svartmålat äldre som en ekonomisk och nästan parasitisk börda på samhället. Med den uppfattningen i ryggen har politiker på lokal och statlig nivå genomfört extrema och inhumana besparingar för äldre svenskar. Det ger mig en enorm känsla av besvikelse och otrygghet att tillhöra gruppen lågprioriterade svenska pensionärer.

Efter 40-45 års idogt arbete inser många av oss att vi är “fattigpensionärer” och lever oacceptabelt otryggt med krympande pensioner. I andra länder är pensionerna säkrade och följer levnads-kostnadsindex. Som pensionärer betalar vi dessutom oförskämt höga skatter jämfört med  övriga svenskar och pensionärer i andra i EU-länder. Där har pensionärer ibland dessutom gratis sjukvård. Om vi följde andra EU-länders lägre beskattning av pensioner - ja då skulle många svenska pensionärer klara sig bättre och inte hamna under EU:s fattigdomsgräns.

Svenska pensionärer som betalat världens högsta skatter och får usla pensioner får dessutom ställa upp och hjälpa nära anhöriga som är beroende av hemtjänst och hemsjukvård. På ålderns höst får de arbeta som oavlönade assistenter för att stöda vård och omsorg där politiker länge reflexmässigt sparat på bekostnad av äldre människor. Jag och mina syskon upptäckte att vi som pensionärer tvingades att delta i vård och omsorg av vår sjuka mamma. Det värsta var hur vi som anhöriga fick vi styra upp i det kaos som bildades när den lilla människan mötte en uppsvälld och ineffektiv byråkrati styrd av olika huvudmän och olika datasystem som oftast inte kan kommunicera med varandra. En ensam och svag äldre person kan lätt malas sönder av ett sådant fragmenterat och frustrerande “helvete”. Tro mig, det är inga överord.

När vi fyrtiotalister växte upp var den styrande eliten intresserad av att solidariskt bygga upp samhället, men numera härskar en extrem individualism bland proffspolitiker och proffstyckare. De lever ofta väldigt segregerat och i en sluten värld av sina gelikar och tycks ha tappat intresset för oss vanliga svenskar, framförallt pensionärer. Vi vill inte nedvärderas av en sådan styrande elit och betraktas som en jobbig och kostnadskrävande belastning för samhället. Vi vill inte bli marginaliserade och utarmade. Vi vill inte leva i oro över pensioner som ideligen sänks. Skall vi verkligen behöva böna och be ointresserade och självupptagna politiker att reformera pensionssystemet? 

Det finns två stora pensionärsorganisationer och många “tyckare” på vår sida, men den negativa inställningen till oss äldre kommer inte bara att försvinna av sig själv. Våra politiker tycks tyvärr ha fastnat i sin destruktiva uppfattning om äldre människor så vi pensionärer måste göra något mer drastiskt. Vi som känner oss lurade måste gripa den politiska makten. Vi är många och har en politisk styrka som vi borde använda för att bryta det påtagliga destruktiva ointresset (föraktet) för oss pensionärer. Behövs ett pensionärsparti!? Ja, om våra hitintills folkvalda väljer att inte arbeta för svenska pensionärer - då har vi en allvarlig etisk och demokratisk kris i Sverige. Då måste vi pensionärer visa att vi inte accepterar den nuvarande situationen. Då kanske den enda lösningen är att pensionärer bildar ett eget politiskt parti och själva arbetar för de förändringar som är nödvändiga.

Leif Södergren

Författare och debattör