31 jan. 2019

VI VAR KLIMATSMARTA PÅ FEMTIOTALET

När jag skrev min bok PÅ SPANING EFTER MINNEN insåg jag hur klimatsmarta vi var på femtiotalet. 

Mycket berodde på vårt sätt att handla.  Jag minns när all mat vi handlade på femtiotalet köptes över disk. Kunden stod helt still på ena sidan med en köplista i handen och på andra sidan disken fanns expediten som sprang som en skållad råtta efter varenda vara och när varan sattes på disken skrevs priset på en papperslapp. 



Man köpte precis det som stod på köplistan. Varorna  var inte placerade för att locka kunden till inköp, de fanns på hyllorna inne på lagret eller bakom expediten. De skulle vara lätta att nå, de mest frekventa varorna låg närmast för att minska springet för expediten. En expedit på femtiotalet måste vara duktig på huvudräkning eftersom hen måste kunna räkna samman hela den långa listan som låg på disken. Det gick oftast mycket fort. När sammanräkningen var klar kunde specerihandlaren stoppa pennan bakom örat  medan hen tog emot betalningen. Sedan stoppades allt ned i de medhavda shoppingväskorna.  

Vi hade tre shoppingväskor, två beiga och en blå. Ingen använde bärkassar, de fanns bara inte. 
Mamma med den blå shoppingväskan på landet.
I stan var man mer propert klädd på femtiotalet.
Det var helt otänkbart att bege sig ut för att handla utan en eller flera rymliga väskor. En titt på inköpslisten gav besked om det behövdes en eller flera shoppingväskor.  Hos specerihandlaren på landet fanns ett litet ställ på väggen där det hängde papperskassar med rephandtag men det var ingen som skulle komma på den befängda iden att köpa en sådan när man hade behändiga shoppingväskor med sig. En del använde också en virkad nätkasse. Våra väskor som stod på golvet i det rymliga skafferiet var sällan helt tomma, där fanns tomglas som vi lagt där för att de skulle returneras vid nästa inköp. De läckte och det var ofta kladdigt i botten. Där hamnade även mjölkflaskorna som var av genomskinligt glas. Kapsylerna var i olika färger och tillverkade av stanniol, en tunnvalsad plåt av tenn som ersattes av aluminiumfolie. 

Vi sparade på olika sätt. Mina systrar fick ärva varandras eller mina kusiners kläder. Alla kläder syddes i Sverige och de var inte speciellt billiga så det var återanvändning som gällde i första hand. Även lagning och konststoppning. Skomakare fanns det ofta flera i varje kvarter och skor sulades om, flera gånger innan de kastades eller gavs bort. Jag minns Lappcentralen där man kunde lämna in damstrumpor med maskor eller ett plagg med hål. När kläder var dyra lönade det sig att laga dem och kvinnorna som arbetade där  - det var ett dussintal som satt vid sina maskiner - kunde få fula hål i kläder att se nästan osynliga ut. Och damstrumpornas maskor fixades också. 

Vi sparade på vatten. Den dagliga tvättningen på femtiotalet var vid handfatet och en tvättlapp som man tvättade kroppen med - först ansiktet, sedan under armarna, skrevet och sist fötterna som man lyfte upp och satte i handfatet. Någon gång i veckan blev det av att bada i badkaret. Det där med vattenslösande dagliga duschar  kom senare.
Det kan vara värt att investera i en tvättlapp kanske?
Finns överallt men denna finns här
Jag minns en tid när rinnande varmvatten inte var något man tog för givet. På landet värmde vi vatten på spisen i en kastrull och hällde det på emaljerade kannor som bars upp till andra våningen. I min barndom kunde man höra någon äldre kvinna säga “nu passar vi på och tvättar av golvet när vi har lite gott vatten”. På sommaren hade fastighetsägare i stan rätt att stänga av varmvattnet. Det skulle vi inte acceptera idag. Idag har vi fjärrvärme i de flesta hus i stan som via värmeväxlare levererar hur mycket varmvatten som helst, dygnet runt. Underbart bekvämt, så länge som det finns vatten och energi till uppvärmning.

Vi behöver spara på vatten idag och kanske vore det intressant att borsta och vädra kläderna lite mer? Jag minns att min mormor hade ett rum som kallades för "borstrummet". Det var avsett för klädvård. Idag hade nog utrymmet använts till tvättstuga men då tvättades och torkades tvätten i bykhuset i källaren. I borstrummet strök man tvätt och höll kläder fräscha genom att borsta dem och använda fläckborttagningsmedel och laga eller sy i knappar.
Denna klädesborste hittade jag här

Kanske man handtvättade de vita löstagbara kragarna som ofta användes i klänningar för att spara in på tvätt. "Svettlappar" användes i armhålan av samma anledning. Sådant tänker vi kanske inte på idag när vi lämnar in våra kläder till kemtvätt eller kör tvättmaskinen med ull, silke och fina material som tidigare hade krävt handtvätt. 

Jag minns när de nya självbetjäningsbutikerna i början av sextiotalet började bli vanliga. De kallades för snabbköp eftersom det sades att det gick snabbare när man själv plockade sina varor. Det var ett lyft att få strosa bland varorna och bli inspirerad att köpa sådant som inte fanns på listan, så kallad "merförsäljning".
ICA Historia: Självbetjäningsrevolutionen

 När vi nu riskerade att plocka på oss mer varor än vi tänkt från början och kanske inte hade med oss en extra shoppingväska då började de nya snabbköpen ge bort bärpåsar gratis. Vi liksom andra kunder, plockade med några extra hem, de kostade ju inget. Det inbjöd naturligtvis till  ett onödigt slöseri i all synnerhet när det så glatt talades om "köp-slit-och-släng”. Inte ett ord om att spara eller tänka på miljön. 

Sverige till skillnad från England (som ransonerade mat ända in på femtiotalet) och många andra länder som efter andra världskriget var utarmade, hade en unik konkurrensfördel med en intakt industri och kunde traska rakt in i ett ekonomiskt välstånd. Lilla Sverige, nyrikt, beskäftigt och berusat av framstegsoptimism och inspirerat av folkhemmets jämlikhetstankar, gjorde upp med det förgångna i ett sällan skådat, och idag för många oförklarligt, rivningsraseri. Och sextiotalets "köp-slit-och-släng" filosofi, var en utmaning till de som 15-20 år tidigare hade levt med ransonering och förnuftig återhållsamhet under andra världskriget. Jag som en ung man hade mina funderingar över vad jag såg av köpraseriet redan då. Det tog tid att vänja sig vid det nya. De nya TV-apparaterna gjorde sitt och snart stod vi alla där, konsumtionslystna i snabbköpskassorna och plockade på oss några extra av de där plastkassarna som var gratis. 

Sextiotalet och de nya snabbköpen innebar en revolution i vårt sätt att konsumera som vi lever med än idag. Men globaliseringen har fullkomligt förvridit våra sinnen och proportioner. Anonym utländsk arbetskraft framställer varor för en spottstyver, ibland under omständigheter som vi aldrig skulle acceptera. Det sker långt borta och ibland utan insyn för de som vill granska arbetsförhållandena. Det enda vi tycks (vilja?) se är de låga priserna. Vi frestas att konsumera mycket mer än vi egentligen behöver och vår konsumtionsfrossa slukar kopiösa mängder av jordens resurser. Plötsligt en sommar håller hela Sverige på att torka ut och stora arealer brinner upp och många får sig en tankeställare. FNs rapport om klimatet är också en kraftig varningsklocka.
Då tänker jag på tant Ingeborg (som kom till oss och strök tvätt på femtiotalet ) som verkligen inte hade någon stor inkomst och levde sparsamt och förnuftigt. Jag undrar vad hon skulle ha sagt om hur vi överkonsumerar och slösar med jordens resurser idag. Hon bodde enkelt i en omodern etta i Landala med utedass på gården. Ändå försörjde tant Ingeborg och hennes syskon två bröder som av någon anledning inte kunde arbeta. Det fanns inget socialt skyddsnät då, så de hjälptes åt.
Utan minnen kan vi knappast lära av våra misstag i nuet eller i det förgångna. Mina många minnen av tant Ingeborg är guld värda. Det är alltid ett kärt återseende att se tant Ingeborg med sin fasta integritet vid strykbordet. Där står hon så trygg och belåten.
"Hej, tant Ingeborg, jag saknar dig!"

©Leif Södergren


17 jan. 2019

GÖTEBORG 1952

Jultidningen JULSKEPPET 1952
utgavs ut av Västra Föreningen av Svenska Journalistförbundet till förmån för dess understödsfond. 

Omslaget med ett mustigt hamnmotiv från Göteborg är signerat "Ahnoff" så det är förmodligen Thore Ahnoff.  Det är rätt lätt att känna en viss nostalgi i all synnerhet när man vet att både hamnen i centrala Göteborg är borta och rederierna och varven likaså.


Eftersom jag skrivit om femtiotalet i min bok PÅ SPANING EFTER MINNEN, är jag speciellt intresserad av just denna tidning. Innehållet i tidningen är rätt traditionellt för en jultidning ( dock inga lyxiga färgtryck) men vad som roar mig mest är annonserna och vad de har att säga.

När man ser dem inser man hur  många företag och verksamheter som försvunnit med åren.
VARVEN VI SAKNAR



REDERIERNA VI SAKNAR...







TIDNINGAR VI SAKNAR




AFFÄRERNA VI SAKNAR...



Utanför Gumperts hörna brukade man träffas när man skulle möta någon på stan.
Ferdinand Lundquist var också ett populärt ställe att träffas utanför. De hade ingen annons i denna tidning men man kan alltid kika här för att återuppleva gamla minnen från det legendariska varuhuset.






BIOGRAFER FRÅN FÖRR






ANNAT VI MINNS FRÅN FÖRR
OCH SAKNAR...





16 jan. 2019

GAMLA JULTIDNINGAR ÄR KULTURELLA SKATTER


JULSTÄMNING 1929
(Omslaget i relief och guld är av konstnären Axel Wallert)
Detta är en av många jultidningar som jag hittat på loppis och antikvariat. De är väldigt stora (30cm x 40 cm) och mycket exklusivt utformade. En del hade lyxutgåvor, eller gravyrutgåvor med finare tryck som kunde tas ut och ramas in. Här skrev etablerade författare och kända konstnärer illustrerade. Det var fina saker att njuta av till julen. Dessa tidningar betydde väldigt mycket för att föra ut konst och litteratur "till folket". Sverige var det mest jultidnings-täta landet i världen och ibland såldes det mer exemplar än vad det fanns människor i Sverige.
 Jag hittade en bra sammanfattning i denna bloggen av Torsten Kälvemark.
"Jultidningar var länge en inkomstkälla i flera avseenden. De utgavs för att finansiera diverse föreningsverksamhet, ofta av fackliga eller religiösa organisationer. De var också en del av försörjningsmönstret för de litteratörer som måste hanka sig fram på tillfälliga honorar från de mer reguljära tidningarna och tidskrifterna. Många av våra största författare och poeter under 1900-talet fick bidrag publicerade i mer eller mindre prestigefyllda julpublikationer."

En intressant kommentar av Enn Kokk:"I unga år var jag en flitig och mycket framgångsrik jultidningsförsäljare. Detta bidrog säkert till att jag på 1950-talet värvades av gamla Folket i Bild, först som tidningsförsäljare, sen också som försäljare av FiBs folkböcker."
Många illustratörer fick arbete i dessa tidningar. 

Information från Wikipedia nedan:
Illustrationen är "Axel Wallert  som deltog 1918–1923 i utsmyckningen av Stockholms stadshus, där han gjorde målningarna i kassettaket i pelargången mot Riddarfjärden, södra portiken. Det är blå monokroma målningar med dynamiskt figurativa allegoriska tolkningar av Gamla stans kvartersnamn – gudanamn på olika antika mytologiska figurer.

Han dekorerade även takfoten under yttertaket på samma sida av huset. Han gjorde också relieferna i nischerna högt upp på östra fasaden, som föreställer Stockholms yrkesmän genom åtta århundraden och de olika hantverkare som var verksamma vid stadshusbygget. Han dekorerade också en nisch och dörröverstycken inne i byggnaden. Han återkom till stadshuset 1935–1937 för att måla dörröverstycken för Byggnadsnämndens sessionssal. I huset hänger även oljemålningar av honom, bland annat porträtten av konstnärskollegerna Aron och Gustav Sandberg.
Axel Wallert gjorde även andra utsmyckningar, bland annat den figurrika kompositionen Orfeus, 1935 avsedd för Göteborgs konserthus men som målades i  Stockholms högskolas kårhus. I Alviks medborgarhus i Stockholm utförde han en 50 m2 stor muralmålning, som visar byggandet av Västerort på 1930-talet, och 16 fönster- och dörröverstycken 1940–1941. Han gjorde också större kyrkliga uppdrag, bland annat i Gislaveds kyrka,[1] där han 1953–1955 utförde takmålningar, korvägg, predikstol och läktarbröst. I Hacksta kyrka 1934 målade han altartavlan Uppståndelsen, altarmålningar och väggmålningar i jordnära färger."

Här är en fin innehållsdeklaration omgiven av en allmoge illustration.
Signatur P. Lindroth
Notera alla fina bilagor som följer med den fina gravyrupplagan. Nu kunde "vanliga människor" ha "fin konst" på sina väggar.

Humoristen Albert Engström förekom ofta både som författare och illustratör.


Exklusivt tryck. Kanske för inramning?

En intressant novell?



JULSTÄMNING 1921



En av Sveriges finare porträttmålare får framträda i denna jultidningens praktupplaga med vackra och exklusiva tryck.
Helmer MasOlle




En illustration till en av många berättelser som förekom i dessa tidningar.

Albert Engströms egna illustration till sin berättelse

I JULSTÄMNING 1952 har läsarna bjudits in till Valdemarsudde och prinsen och konstnären Eugen.
Hans målning nedan från 1944 är intressant. 
Den visar de nya "skyskraporna" som byggdes på höjden.


Prins Eugen

1939
Veckojournalens LYXNUMMER.
Här finns årets aktuella händelser och de är särskilt intressanta just detta år, krigsutbrottet.

Dessutom 
har tidningen ägnat hela 37 sidor åt
DEN FÖRSTE BERNADOTTE
Studier och anteckningar till en Carl XIV Johan monografi.
och de har låtit läsarna njuta av hela 67 bilder och fotografier varav den nedan är en enda. 
Verkligt intressant julläsning för de som var kungaintresserade. 


 Veckojournalens Julnummer 1950 ägnade sig bland annat åt Selma Lagerlöf och hennes väninnor. Lars Ulvenstam skrev mycket bra i många jultidningar.

Nedan:
Författaren och illustratören Adolf Hallman har fångat Greta Garbo vid trafikljuset i New York. En av många illustrationer. Han tyckte om att resa och rita och gjorde just det i denna jultidning.


Det fanns gott om arbete för illustratörer under jultidningarnas storhetstid.
Nedan är två fina illustrationer av Yngve Berg som förekom i 
JULSTÄMNING 1930
 


Nedan:
Bara en sida av många ur Veckojournalens Julnummer 1951.
Evert Taube var kolossalt popular när han först debuterade. Han var så annorlunda och blev genast populär och en Evert Taube visa var alltid ett säkert kort.