31 jan. 2009

WEB-KAMERA på Kungstorget


Jag behöver inte gå till Kungstorget för att se om mina favoritsäljare är på plats.
Jag behöver bara kolla web-kameran som håller ett öga över Kungstorget och stora Teatern. Märkligt!
Alltid kul att träffa dessa veteraner. De har stått på torget i årtionden.
Charmiga med glimten i ögat!

30 jan. 2009

VIKTEN AV ATT ANVÄNDA DEODORANT 1925


Klicka på bilden och läs den märkliga texten.

FRÄKNAR - är det så farligt?

Det har alltid varit populärt att skuldbelägga kvinnor för allt möjligt. Varför inte skuldbelägga för något så naturligt som fräknar?
Det görs ett försök i denna annons från 1925.


KAFFE 1940


Det var 1940 och Hitlers invasion av Holland hade precis börjat.
Det var ont om kaffe i Sverige.
Det såldes en mängd preparat som man skulle dryga ut kaffet med.
Tänk ett sådant överflöd av kaffe vi har i butikerna idag!

HATT PÅ HUVUDET


Det var först på sextiotalet som kvinnor och män och började gå på gatan utan hatt.
Annonsen är från 1940. Intressant att man även då kallade vuxna kvinnor för "flickor".

28 jan. 2009

ETT PISTOLSKOTT PÅ STADSTEATERN


Det hände när jag var på Stadsteatern häromdagen. Jag hade inte varit där sedan 1967 när man spelade Flotten och Hemmet, så kallad samhällstillvänd teater. På den tiden var jag tjugo och kände att det var något nytt och vitalt som höll på att hända. Att den teater-formen inte var något nytt fick jag lära mig senare, men det var skönt att inte veta det då, när jag var tjugo, en härlig tid då jag såg alla pjäser i stan och tyckte att jag befann mig i händelsernas centrum.

Nu drygt 40 år senare, verkade den stora salongen plötsligt liten. Trapporna som förut tyckts stora och kala, uppskattade jag på ett helt annat sätt. Den strama fyrtiotalsarkitekturen var behagligt enkel, ja ett mästerverk. En läcker stor bar mitt i foajen var en glänsande nyhet.

I pausen fick jag syn på ett ansikte jag kände igen. På väggen hängde fotografier av ensemblen. Mest nya namn. Men där bland okända ansikten fann jag ett ansikte från den tiden då jag var tjugo. DÄR VAR HON!
Och det var då det hände. Som ett pistolskott, kom insikten: Hon har ju blivit en gammal tant! Tätt följd av nästa insikt: Om hon är en gammal tant, då är ju jag också bra gammal! Banalt kanske, men jag har förundrat mig över att det inte riktigt klickat till i min skalle förut att jag verkligen blivit ett visst antal år äldre. Rent förnuftsmässigt har jag naturligtvis vetat det, men det har aldrig liksom klickat till så där ordentligt som det borde ha gjort. KLICK!

Men här på Stadsteatern blev det ett rejält KLICK i själen. Inte bara ett klick utan ett pistolskott: HON, som varit så ung och energisk i alla pjäser, beundrad och bevarad evigt ung i mitt minne - precis som de siamesiska tvillingarna i formalinburken på Naturhistoriska Museet. De hopvuxna tvillingarna ser likadana ut idag som förr. De sitter där de alltid har suttit, intryckta i burken med formalin. Exakt likadana som när vi som barn rusade dit för att glo på dom det första vi gjorde. Vi var förmodligen glada att det inte var vi som satt där.

I formalinburken sker inga förändringar. Det är bara vi levande barn som förändras. Det var nog bra att jag gick till Stadsteatern den där kvällen. Ibland behövs det en nyttig tillrättavisning. Ett sådant där pistolskott i själen som jag fick på teatern.
Annars kan man ju lätt gå omkring och få för sig en massa dumheter. Som att tro att man är någon slags oföränderlig varelse i en djäkla formalinburk!

© Leif Södergren

DÅ KUNDEN VAR KUNG

När du provade skor 1964 satt expediten på en liten pall och hjälpte dig på med skorna. Du behövde bara sitta där. Behövde inte knyta snosnörena ens. Det gjorde expediten åt dig.

Idag får man vara glad om man hittar en pall mitt i en gång där alla andra snor förbi. Glad om man inte blir av med sina medhavda väskor och paket medan man provar och navigerar från pallen till kassan, för att be om ett nytt par skor att prova.

27 jan. 2009

KUNGSTORGET


Först fick vi ett tjusigt hotell. Sedan försvann en skrymmande transformatorstation. Därefter gågata med fin stenbeläggning och bänkar av sten och trä. I höstas planterades ett vårträd bland bänkarna. Nu väntar vi bara på våren!

25 jan. 2009

MODERN PRESIDENT


  • Första veckotalet på Vita Husets helt nya hemsida.
  • Obama finns även på Facebook
  • Obama har sina foto på Flickr.com liksom så många andra.
  • Obama talade tidigt om att han ville ha fortsatt kontakt med väljarna (efter valet) för att kunna genomföra sina reformer.

24 jan. 2009

LIMPAN


Den har dykt upp igen. Historian från 60-talet om limpan. Som en kvinna hade i sin touperade frisyr för att frisyren skulle se stor och fin ut. Hon fick sitta upp och sova, och när hon så småningom blev sjuk och intagen på Sahlgrenska sjukhuset, då hittade man både mögel och mask i limpan och i hårbotten.
Den historien känner alla till, i alla fall de som bor i Göteborg. Men ingen känner egentligen till vem den där kvinnan var som hade placerat limpan i sin frisyr. Det är alltid någon man "hört talas om".
Jag tror att det är en påhittad historia. Men det är klart, en limpa instängd i fukt och värme och en massa hårspray, och om en fluga lägger ägg i limpan, då kan det lätt bli larver. Varför inte? Det är snart gjort i rötmånaden.

Apropå limpor, så kommer jag att tänka på historien jag hörde som liten, om "Flickan som trampade på brödet". Den har etsat sig fast i minnet. Flickan ville inte bli våt om fötterna, och tog det nyinhandlade brödet och la det i vattenpölen så att hon kunde kliva över torrskodd. Hon straffades hårt. 
När hon satte foten på brödet, öppnade sig marken och hon slukades upp av underjorden. Det var straff det!
Det var nog meningen att berättelsen skulle lära oss att ha respekt för mat. Jag vet inte om jag blev så väldigt skrämd. Jag var nog mer fascinerad av den dramatiska händelsen. Uppslukad av underjorden. Både flicka och bröd. Schlopp! Svart och mörkt måste det ha varit därnere. Fanns det eld och djävlar också?

Jag fick kanske respekt för mat, det tror jag. Jag kan aldrig slänga matrester förrän de legat länge i kylskåpet och blivit riktigt dåliga. Då är det OK att slänga matresterna. När de ruttnat. För rutten mat kan man ju inte äta. 
Respekt för mat i all rätt, men det jag var mest intresserad av när jag hörde den här historien om flickan som trampade på brödet, var inte hur det gick för flickan i underjorden, om hon blev plågad av djävlar eller uppbränd. Det var något annat, som jag tyvärr aldrig fick svar på. En detalj, kanske oväsentlig för de flesta, men inte för mig.

Det jag aldrig fick svar på, det var inte något djupt filosofiskt eller så. Det var helt enkelt om det var en limpa, eller en hönö-kaka som flickan trampat på.

23 jan. 2009

GANSKA NÖJD FAKTISKT

copyright Leif Södergren

Det var nog olämpligt att äta en iskall milkshake när det snöade ute. Jag huttrade hela vägen hem från Macdonalds. Men jag hade gjort något viktigt: jag hade njutit. En liten njutning för tio kronor. Man måste nämligen anser jag, passa på att njuta då och då. Lycka består, har jag kommit underfund med, av en serie små njutningar och inte av den där stora hägrande lyckofantasin man drömmer om som ung. Så därför får det bli små njutningar då och då. En utflykt med familjen, en milkshake på Macdonalds, en cafe' au lait med en god vän, en oväntad komplimang. Det viktigaste i hela ekvationen är att man har vett att uppskatta de många små händelserna. För det är till slut de små händelserna, som staplade på varandra, förhoppningsvis, blir ens "lyckliga" liv.

Nej, lycka är inte något som bara flyger på en och fastnar som en kardborre. Lycka är ett mycket subjektivt tillstånd av välbefinnande där man själv styr en hel del.
-Det här skulle jag aldrig gjort sade min arbetskamrat när jag träffade på honom sittandes på en bänk i solen en fredag eftermiddag i juni klockan halv sex. Han drack en öl och mådde gott. Tänkte på veckan som gått och funderade på livet i allmänhet. Kopplade av innan han tog pendeltåget hem till sina barn som han ensam har vårdnaden om. Kopplade av mellan rollen som ansvarsfull tjänsteman och rollen som ansvarsfull och hygglig pappa.
-Jag mår bättre nu än någonsin, när några år gått efter skilsmässan. Tar vara på livets goda stunder sa han och log. Han mådde bra. Det syntes i de ljusblå ögonen.
-Du är modern sa jag. Att dricka öl efter jobbet. Det är modernt. Det gör dom unga. Går ut och tar en öl innan de går hem, precis som du!

Men det är betydligt lättare för ungdomar att bestämma sig för att ta en öl än för en gammaldags uppfostrad fyrtiotalist med sprittabu att kämpa emot. Men det går tydligen, att traggla sig förbi gamla hinder och ta för sig av livets små njutningar.
-Jag känner mig faktiskt också... Han blev lite generad över att säga det lite gammaldags ordet..."förnöjsam". Förstår du vad jag menar?

Det gjorde jag faktiskt. En stressad strebertyp som jagar genom livet med mobiltelefon i högsta hugg, hade kanske inte förstått. Han hade kanske aldrig brytt sig om att stanna för en pratstund, men jag förstod precis vad min kollega menade. För jag hade tänkt i samma banor.

Att vara nöjd, eller förnöjsam är ett tillstånd som inte är alltför vanligt nuförtiden. Det talas helt enkelt inte om det. Men är det verkligen möjligt att vara nöjd med sin Kapp-Ahl-tröja när det finns märkeströjor? Jovisst. Det går alldeles utmärkt. 
Det fina med att vara nöjd, är att man själv styr. Ingen annan. Och om jag bestämmer mig för att vara nöjd, så gör jag det så mycket lättare för mig själv. Då slipper jag att gräma mig för att jag inte har en Mercedes istället för den egna helt funktionsdugliga, men lite tråkiga bilen. 
Luktar det hela superpräktig tråkighet? Nej jag tror inte det. Förnöjsamhet har inget med tråkighet att göra. Man kan mycket väl kombinera förnöjsamhet med nyfikenhet och livslusta.

Det kanske låter lite väl präktigt att tala om tacksamhet också. Men det hör ihop med förnöjsamhet så jag passar på. Det är bara dom som inget begriper eller inget tänker som mitt i välfärden säger "Vad har jag att vara tacksam för?" Vi människor tror att livet alltid skall vara som det är när det är bra. Men livet vill oftast något annat. 
Inte kunde judarna i Tyskland som levde väl ingångna liv, med barn i skolan och allt tryggt och inordnat, någonsin ana att de skulle slitas bort från hus och hem och gasas ihjäl och eldas upp i ugnar som byggts speciellt för dom? Men det hände faktiskt. 
Är vi beredda i lugna lilla Sverige på ett Tjernobyl på svensk mark? Att fly från hus och hem? Att hamna inhysta i en tysk förort för att Sverige är kontaminerat? 

Vi har god anledning att vara medvetna om det som är bra. Att vara tacksamma helt enkelt. Att ha vett att smaka ordentligt på det goda medan man har det, medan det serveras. Just nu. Det smakar nämligen aldrig lika bra retroaktivt. När det goda inte längre finns.

Eftertänksam blir man också när man läser Per-Anders Fogelströms böcker om hur det var förr i Stockholm. Då kan man till och med börja vara glad för att man vaknar i sin egen säng, utan sänghalm och utan en lungsjuk släkting bredvid som hostat hela natten. Och tacksam att vakna utan loppbett.
När jag tänker på hur man levde i Göteborgs gamla arbetarkvarter i Haga för knappt fyrtio år sedan, utan värme och badrum, är jag glad och tacksam att vakna i ett varmt rum, glad att inte behöva hämta ved på morgonen för att elda i spisen för att få värme i huset och varmt vatten. Mitt hus hålls nämligen varmt genom brinnande arabisk olja som fraktats hit med fartyg och tankbil till en plåttank i min källare. Ett litet rör från oljetanken leder oljan till en värmepanna där en brännare blandar olja med luft och blandningen förbränns och värmer upp vatten som cirkulerar i elementen i huset. Allt sker automatiskt. Dygnet runt. Ett teknikens under. Ganska fantastiskt egentligen!

Så när jag kom hem, nedkyld efter milkshaken (den lilla njutningen på Macdonalds) blev jag glad och tacksam att få komma hem till huset där den brinnande arabiska oljan hållit huset varmt medan jag var borta. Tänk, hela huset. Varmt och gott. Så genialt och lyxigt! Och när jag sedan blev hungrig, fanns det mat i huset. Mat som inte ruttnat. Som hölls kallt i ett elektriskt skåp kallat "kylskåp". Så skönt att slippa sur mjölk och skämd mat. Skönt att slippa salt mat, gamla tiders enda sätt att konservera mat.

Och sedan istället för att gå ut på på backen för att uträtta mina behov, och gräva ned det som gjorts, fanns rinnande vatten och ett sinnrikt system av rör som transporterade bort det som gjorts till ett reningsverk för att göra blomjord av det som gjorts. Ganska fantastiskt eller hur? Mycket att vara tacksam över.

Så mycket tid jag måste få över till roliga saker tänkte jag. Med alla dessa hjälpmedel, den arabiska oljan och värmepannan, kylskåpet och avloppssystemet. Det är ju inte klokt så bra jag har det, tänkte jag och fick en kick av bara tanken på hur bra jag hade det. 
Sen fick jag en kick till, när jag insåg att jag själv kunde förse mig med kickar, genom att vara nöjd och tacksam. 

Jo, jag var faktiskt ganska nöjd!