Jag har sett honom under många år på väg till mitt arbete. Hafsig, rödplufsig och med blicken i gatan. Vi möts någon gång i månaden år efter år.
Vi möts när jag är på väg till jobbet och han är på väg i riktning mot systembolaget. Känner han igen mig? Varför är blicken alltid riktad mot marken?
Det är något sorgset över honom som får mig att tro att han är mer än pinsamt medveten om sin situation.
Han är så uppenbart nedgången. Det gör att man snabbt stämplar honom. Det finns liksom inga utrymmen för nyanser. Man tänker bara: Ett fyllo. Det är i den kategorin han hamnar. Under det samlingsnamnet. Ett fyllo
Men hur gammal är han? Det är svårt att se igenom den förfallna fasaden, tandlösheten och den uppgivna hafsiga hållningen, men han är nog strax under femtio.
Medan jag gör mitt bästa att stiga upp i tid, dusha, borsta och flossa tänderna, ta på mig rena kläder, kliver han upp med bakrus och spritbehov och beger sig orakad på väg någonstans för att få tag på sprit. Han har sitt mål. Jag har mitt mål. Ibland möts vi.
Det är inte någon missriktad sentimentalitet som får mig att känna ett visst vemod när vi möts. Det är något annat. Det är regelbundenheten i våra ofta återkommande möten. De blir en naggande påminnelse, en varning kanske, ett slags medvetandegörande om den sköra tråden, den bräckliga balansen.
Om en kugge falerar i det mänskliga maskineriet, så kan man mycket lätt hamna utanför. Kanske lättare än man tror. En gift man som vid skilsmässa både mister hem och familj kan hamna fel.
En enkel operation på sjukhus kan gå fel och man kan hamna i rullstol och i ett oväntat och oönskat beroendeskap. Ett överfall kan resultera i ett psykiskt handikapp.
Ett slaganfall kan göra den mest alerta och aktiva person till ett hjälplöst kolli.
Många plötsligt oförutsedda ekonomiska incidenter kan resultera i att någon förlorar hus och familj och hamnar på gatan som uteliggare.
Tråden är skör, det är det jag blir påmind om med mina möten med honom. Tråden är skör och det gäller att uppskatta det man har och akta sig för att vara alltför kaxig i sin egen präktighet.
Det finns inga självklarheter.
copyright Leif Södergren
Väldigt tänkvärt
SvaraRaderaCarina