VASAGATAN 5A

På fjärde våningen i det stora pampiga hörnhuset av mattglaserat gult och brunt tegel med stora balkonger av svart järnsmide, fanns det på femtiotalet ett tredelat fönster med galler. Det var vår barnkammare. Jag delade den med mina två systrar.

Det ståtliga huset som hade breda granittrappor, trappräcken av polerat trä, tunga paraddörrar med etsat glas och unikt dekorerade trapphusväggar, var det sista stora stenhuset i Vasastan innan träbebyggelsen i arbetarkvarteren i Haga tog vid.
Den relativt nya Handelshögskolan tvärs över gatan och det gamla stadsbiblioteket i Hagaparken utgjorde en neutral zon mellan de borgerliga stenhusen och de sjaskiga, trångbodda arbetarkvarteren.
I Hagaparken samsades fyllegubbar och tjocka tanter (ofta med mopsar) från Haga med barnjungfrur från Vasastan. Min yngsta syster var märkligt förtjust i jovialiska fyllegubbar och satt gärna i knäet på dom och frågade vid ett tillfälle varför farbrorn inte hade några tänder.

Nu är Haga en chic och charmig stadsdel befolkad med nästan enbart svenskar, relativt välbärgade och samhällsmedvetna sådana. Här finns ytterst få av de tjugo procent invandrare som bor i Göteborg. Här bor man tryggt i moderna lägenheter med fjärrvärme, långt ifrån de tråkiga förorterna. De gamla utedassen har blivit förråd och kallvattensvaskarna som så många pinkat i är borta. Nya kök och toaletter har installerats.
De gamla verkstäderna, vedupplagen, tryckerierna, åkerierna, koksupplagen, mekaniska verkstäderna, otrevliga alkisar med schäfrar - allt detta är borta.
Cafeér, antikvariat,cookshops och pryl-och mys butiker har tagit över. Haga är idag en välmående, njutningslysten, omtyckt och sensuell sörgårdsidyll.

Ibland ser man några vilsna pensionärer som går runt i Haga. De berättar och talar med varandra om sina gamla kvarter där de numera inte känner sig speciellt hemma. De flydde från den gamla trångboddheten och misären på femtiotalet till nya moderna och rymliga lägenheter i Kortedala och Biskopsgården. Där i förorterna känner de sig inte hemma längre, där bor ju mest invandrare numera. De gamla Haga-pensionärerna känner sig inte hemma någonstans längre.

Idag när jag går förbi det stora pampiga huset på Vasagtan 5A, ser det precis ut som förr. Det är bara gallret i det stora tredelade fönstret i vår gamla barnkammare som saknas. Annars ser det precis ut som förr. Det är bara samhället utanför som förändrats.
Den som går förbi idag tänker nog aldrig på att här gick det en gång en viktig skiljelinje mellan den borgerliga Vasastaden och arbetarkvarteren i Haga. En skiljelinje mellan fattig och välbärgad, mellan trångboddhet och enorma paradvåningar.

Själv tänkte jag aldrig på dessa saker när jag var barn och bodde i det stora gula hörnhuset. Vi kände ingen som bodde i Haga och visste inget om förhållandena bakom fasaderna. Och ingen berättade för oss barn. Jag minns däremot från senare år en lukt av stekos från en av mina konfirmations-kompisar som bodde i Haga. Det var trångboddhetens lukt. Jag begrep det inte då. Jag minns bara den intensiva doften av stekta köttbullar från hennes kläder där hon satt bredvid mig på konfirmationsundervisningen.

Men de som bodde i Haga måste ha varit pinsamt påminda om skillnaderna när de lämnade träkvarteren och kom in i de välbärgade stenkvarteren, på väg till bio, Liseberg eller andra nöjen.
Men nuförtiden går man i motsatt riktning, från stenkvarteren till träkvarteren för att insupa atmosfären i de mysiga, charmiga gamla arbetarkvarteren, för att handla och njuta.
Och den där gränsen mellan fattiga och välbärgade som man förut var så pinsamt medveten om, den tänker ingen på längre.

Man kommer lätt på andra tankar väl inne på sitt mysiga favoritcafe i Haga. Med nybakat bröd, och en  latte i handen.

copyright Leif Södergren