VI VAR KLIMATSMARTA PÅ FEMTIOTALET

När jag skrev min bok PÅ SPANING EFTER MINNEN insåg jag hur klimatsmarta vi var på femtiotalet. 

Mycket berodde på vårt sätt att handla.  Jag minns när all mat vi handlade på femtiotalet köptes över disk. Kunden stod helt still på ena sidan med en köplista i handen och på andra sidan disken fanns expediten som sprang som en skållad råtta efter varenda vara och när varan sattes på disken skrevs priset på en papperslapp. 

Man köpte precis det som stod på köplistan. Varorna  var inte placerade för att locka kunden till inköp, de fanns på hyllorna inne på lagret eller bakom expediten. De skulle vara lätta att nå, de mest frekventa varorna låg närmast för att minska springet för expediten. En expedit på femtiotalet måste vara duktig på huvudräkning eftersom hen måste kunna räkna samman hela den långa listan som låg på disken. Det gick oftast mycket fort. När sammanräkningen var klar kunde specerihandlaren stoppa pennan bakom örat  medan hen tog emot betalningen. Sedan stoppades allt ned i de medhavda shoppingväskorna.  

Vi hade tre shoppingväskor, två beiga och en blå. Ingen använde bärkassar, de fanns bara inte. 

Mamma med den blå shoppingväskan på landet.
I stan var man mer propert klädd på femtiotalet.

Det var helt otänkbart att bege sig ut för att handla utan en eller flera rymliga väskor. En titt på inköpslisten gav besked om det behövdes en eller flera shoppingväskor.  Hos specerihandlaren på landet fanns ett litet ställ på väggen där det hängde papperskassar med rephandtag men det var ingen som skulle komma på den befängda iden att köpa en sådan när man hade behändiga shoppingväskor med sig. En del använde också en virkad nätkasse. Våra väskor som stod på golvet i det rymliga skafferiet var sällan helt tomma, där fanns tomglas som vi lagt där för att de skulle returneras vid nästa inköp. De läckte och det var ofta kladdigt i botten. Där hamnade även mjölkflaskorna som var av genomskinligt glas. Kapsylerna var i olika färger och tillverkade av stanniol, en tunnvalsad plåt av tenn som ersattes av aluminiumfolie. 

Vi sparade på olika sätt. Mina systrar fick ärva varandras eller mina kusiners kläder. Alla kläder syddes i Sverige och de var inte speciellt billiga så det var återanvändning som gällde i första hand. Även lagning och konststoppning. Skomakare fanns det ofta flera i varje kvarter och skor sulades om, flera gånger innan de kastades eller gavs bort. Jag minns Lappcentralen där man kunde lämna in damstrumpor med maskor eller ett plagg med hål. När kläder var dyra lönade det sig att laga dem och kvinnorna som arbetade där  - det var ett dussintal som satt vid sina maskiner - kunde få fula hål i kläder att se nästan osynliga ut. Och damstrumpornas maskor fixades också. 

Vi sparade på vatten. Den dagliga tvättningen på femtiotalet var vid handfatet och en tvättlapp som man tvättade kroppen med - först ansiktet, sedan under armarna, skrevet och sist fötterna som man lyfte upp och satte i handfatet. Någon gång i veckan blev det av att bada i badkaret. Det där med vattenslösande dagliga duschar  kom senare.

Det kan vara värt att investera i en tvättlapp kanske?
Finns överallt men denna finns här

Jag minns en tid när rinnande varmvatten inte var något man tog för givet. På landet värmde vi vatten på spisen i en kastrull och hällde det på emaljerade kannor som bars upp till andra våningen. I min barndom kunde man höra någon äldre kvinna säga “nu passar vi på och tvättar av golvet när vi har lite gott vatten”. På sommaren hade fastighetsägare i stan rätt att stänga av varmvattnet. Det skulle vi inte acceptera idag. Idag har vi fjärrvärme i de flesta hus i stan som via värmeväxlare levererar hur mycket varmvatten som helst, dygnet runt. Underbart bekvämt, så länge som det finns vatten och energi till uppvärmning.

Vi behöver spara på vatten idag och kanske vore det intressant att borsta och vädra kläderna lite mer? Jag minns att min mormor hade ett rum som kallades för "borstrummet". Det var avsett för klädvård. Idag hade nog utrymmet använts till tvättstuga men då tvättades och torkades tvätten i bykhuset i källaren. I borstrummet strök man tvätt och höll kläder fräscha genom att borsta dem och använda fläckborttagningsmedel och laga eller sy i knappar.

Denna klädesborste hittade jag här

Kanske man handtvättade de vita löstagbara kragarna som ofta användes i klänningar för att spara in på tvätt. "Svettlappar" användes i armhålan av samma anledning. Sådant tänker vi kanske inte på idag när vi lämnar in våra kläder till kemtvätt eller kör tvättmaskinen med ull, silke och fina material som tidigare hade krävt handtvätt. 

Jag minns när de nya självbetjäningsbutikerna i början av sextiotalet började bli vanliga. De kallades för snabbköp eftersom det sades att det gick snabbare när man själv plockade sina varor. Det var ett lyft att få strosa bland varorna och bli inspirerad att köpa sådant som inte fanns på listan, så kallad "merförsäljning".

ICA Historia: Självbetjäningsrevolutionen

 När vi nu riskerade att plocka på oss mer varor än vi tänkt från början och kanske inte hade med oss en extra shoppingväska då började de nya snabbköpen ge bort bärpåsar gratis. Vi liksom andra kunder, plockade med några extra hem, de kostade ju inget. Det inbjöd naturligtvis till  ett onödigt slöseri i all synnerhet när det så glatt talades om "köp-slit-och-släng”. Inte ett ord om att spara eller tänka på miljön. 

Sverige till skillnad från England (som ransonerade mat ända in på femtiotalet) och många andra länder som efter andra världskriget var utarmade, hade en unik konkurrensfördel med en intakt industri och kunde traska rakt in i ett ekonomiskt välstånd. Lilla Sverige, nyrikt, beskäftigt och berusat av framstegsoptimism och inspirerat av folkhemmets jämlikhetstankar, gjorde upp med det förgångna i ett sällan skådat, och idag för många oförklarligt, rivningsraseri. Och sextiotalets "köp-slit-och-släng" filosofi, var en utmaning till de som 15-20 år tidigare hade levt med ransonering och förnuftig återhållsamhet under andra världskriget. Jag som en ung man hade mina funderingar över vad jag såg av köpraseriet redan då. Det tog tid att vänja sig vid det nya. De nya TV-apparaterna gjorde sitt och snart stod vi alla där, konsumtionslystna i snabbköpskassorna och plockade på oss några extra av de där plastkassarna som var gratis. 

Sextiotalet och de nya snabbköpen innebar en revolution i vårt sätt att konsumera som vi lever med än idag. Men globaliseringen har fullkomligt förvridit våra sinnen och proportioner. Anonym utländsk arbetskraft framställer varor för en spottstyver, ibland under omständigheter som vi aldrig skulle acceptera. Det sker långt borta och ibland utan insyn för de som vill granska arbetsförhållandena. Det enda vi tycks (vilja?) se är de låga priserna. Vi frestas att konsumera mycket mer än vi egentligen behöver och vår konsumtionsfrossa slukar kopiösa mängder av jordens resurser. Plötsligt en sommar håller hela Sverige på att torka ut och stora arealer brinner upp och många får sig en tankeställare. FNs rapport om klimatet är också en kraftig varningsklocka.

Då tänker jag på tant Ingeborg (som kom till oss och strök tvätt på femtiotalet ) som verkligen inte hade någon stor inkomst och levde sparsamt och förnuftigt. Jag undrar vad hon skulle ha sagt om hur vi överkonsumerar och slösar med jordens resurser idag. Hon bodde enkelt i en omodern etta i Landala med utedass på gården. Ändå försörjde tant Ingeborg och hennes syskon två bröder som av någon anledning inte kunde arbeta. Det fanns inget socialt skyddsnät då, så de hjälptes åt.

Utan minnen kan vi knappast lära av våra misstag i nuet eller i det förgångna. Mina många minnen av tant Ingeborg är guld värda. Det är alltid ett kärt återseende att se tant Ingeborg med sin fasta integritet vid strykbordet. Där står hon så trygg och belåten.

"Hej, tant Ingeborg, jag saknar dig!"

©Leif Södergren