Det hände när jag var på Stadsteatern häromdagen. Jag hade inte varit där sedan 1967 när man spelade Flotten och Hemmet, så kallad samhällstillvänd teater. På den tiden var jag tjugo och kände att det var något nytt och vitalt som höll på att hända. Att den teater-formen inte var något nytt fick jag lära mig senare, men det var skönt att inte veta det då, när jag var tjugo, en härlig tid då jag såg alla pjäser i stan och tyckte att jag befann mig i händelsernas centrum.
Nu drygt 40 år senare, verkade den stora salongen plötsligt liten. Trapporna som förut tyckts stora och kala, uppskattade jag på ett helt annat sätt. Den strama fyrtiotalsarkitekturen var behagligt enkel, ja ett mästerverk. En läcker stor bar mitt i foajen var en glänsande nyhet.
I pausen fick jag syn på ett ansikte jag kände igen. På väggen hängde fotografier av ensemblen. Mest nya namn. Men där bland okända ansikten fann jag ett ansikte från den tiden då jag var tjugo. DÄR VAR HON!
Och det var då det hände. Som ett pistolskott, kom insikten: Hon har ju blivit en gammal tant! Tätt följd av nästa insikt: Om hon är en gammal tant, då är ju jag också bra gammal! Banalt kanske, men jag har förundrat mig över att det inte riktigt klickat till i min skalle förut att jag verkligen blivit ett visst antal år äldre. Rent förnuftsmässigt har jag naturligtvis vetat det, men det har aldrig liksom klickat till så där ordentligt som det borde ha gjort. KLICK!
Men här på Stadsteatern blev det ett rejält KLICK i själen. Inte bara ett klick utan ett pistolskott: HON, som varit så ung och energisk i alla pjäser, beundrad och bevarad evigt ung i mitt minne - precis som de siamesiska tvillingarna i formalinburken på Naturhistoriska Museet. De hopvuxna tvillingarna ser likadana ut idag som förr. De sitter där de alltid har suttit, intryckta i burken med formalin. Exakt likadana som när vi som barn rusade dit för att glo på dom det första vi gjorde. Vi var förmodligen glada att det inte var vi som satt där.
I formalinburken sker inga förändringar. Det är bara vi levande barn som förändras. Det var nog bra att jag gick till Stadsteatern den där kvällen. Ibland behövs det en nyttig tillrättavisning. Ett sådant där pistolskott i själen som jag fick på teatern.
Annars kan man ju lätt gå omkring och få för sig en massa dumheter. Som att tro att man är någon slags oföränderlig varelse i en djäkla formalinburk!
© Leif Södergren
Lite äldre, men ung i sinnet och stilig är ju inte heller så dumt!
SvaraRadera