"Femtiotal i varje detalj" står det i GP:s bostadsbilaga.
Allt familjen har är från den tiden. Och de har gjort ett bra jobb. Oranga skåpsluckor i köket och fanerade teakmöbler i övrigt. Väldigt kul med en resa tillbaka i tiden. Men vill vi tillbaka till femtiotalets klassamhälle?
De som idag tror att alla lyssnade på Elvis på femtiotalet, kanske inte vet att det fanns klassskillnader i samhället på olika nivåer. Mellan ungdomar: de som gick på läroverk (gymnasium) -- de hade dufflar och långa stockade halsdukar och gillade oftast Tommy Steele, och de som gick på folkskola (grundskolan) -- de hade skinnpajer och Elvis-frisyrer och gillade oftast Elvis Presley. Deras "konflikter" utmynnade i årliga snöbollskrig som till exempel mellan Götabergsskolan och Hvidtfeldtska Läroverket. De låg bredvid varandra.
Ja det var ett klassamhälle där titlar var oerhört viktiga. Direktör, disponent, snickare, grosshandlare, rörmokare, diversearbetare, ja man var tvungen att känna till en persons titel, annars kunde du inte hitta personen i telefonkatalogen. Och de som hade en fin titel använde den flitigt och andra använde den flitigt vid tilltal. Det var ett oerhört fjäsk i butiker för "fint" folk. Det syntes ju också på klädseln om man var "fint folk". För arbetare var lönerna låga och det fanns inte den uppsjö av billiga kläder som vi har idag. Man återanvände kläder på ett helt annat sätt.
Tant H. var hem-sömmerska vilket betydde att hon gick hem till folk där hon lagade allt möjligt familjen samlat på hög -- lakan, barnens kläder så att nästa generation barn (eller släktingar) kunde ha dem igen. Hon sydde gardiner och överdrag och det kunde vara några dagar varje gång. Hon berättade för oss barn en dag att hon hade varit på varuhuset Meeths på Kungsgatan (Indiska ligger där idag) för att köpa ett fodertyg till en dräkt som hon höll på att ändra för en kund. Men hon hade blivit nedlåtande bemött av expediten. Expediter var inte så högt betalda och det fanns otroligt gott om dem på den tiden.
Förmodligen var inte tant H. inte så fint klädd som de fina damerna från Vasastan. Och framförallt, av den anledningen att expediten själv kanske blivit trampad på och nu såg någon "under sig" som hon i sin tur kunde trampa på. Rätt vanligt beteende. Men tant H. som alltid var glad och tyckte om att underhålla oss barn med historier, berättade denna historia där hon kände att hon verkligen satt expediten på plats.
Tant H. satt vid en symaskinen gjord av gjutjärn och trampade på den stora pedalen som drev hjulet. Hon var lite flärdfull och hade alltid högklackade skor, så hon hade lagt några veckotidningar på pedalen för att förhindra att klackarna skulle fastna. Vi gillade henne och samlades kring henne.
Tant H var nöjd den dagen när hon berättade hur hon satt den tykna expediten på plats och visat att hon var minsann inte fattig. "Jag plockade upp min portmonnä och lämnade fram en hel HUNDRALAPP! Då fick expediten så att hon teg" fortsatte tant H. med ett leende och nöjd min.
Det är en lite blick in femtiotalets klassamhälle som många av naturliga skäl inte känner till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar