 |
| Julklapp till Mamma 1965 Grön brännvinskaraff från Guldkroken i Hjo. |
Det var julen1965 och jag hade jobbat som konduktör på spårvägen hela sommaren och jag hade aldrig i mitt liv haft så mycket pengar att röra mig med. Nu skulle jag minsann köpa en fin julklapp till mamma.
På den tiden var det mycket populärt med grönt porslin och vi hade gröna vin och ölglas och gröna tallrikar från Andersson och Johansson (som senare blev Höganäs) i vårt jättestora rustika kök på Vasagatan. Jag tyckte att denna gröna karaffen i form av en grön dam med avtagbart huvud, skulle bli den perfekta presenten.
Jag minns inte exakt hur den togs emot, men det jag minns mycket starkare är känslan jag hade julen 1965 när jag gick bland smågatorna runt Östra Hamngatan och Varuhuset Ferdinand Lundquist (sedermera NK) och köpte julklappar till familjen -- jag som tidigare mest tillverkat egna julklappar upplevde allt köpande i julvimlet som något extremt och undrade om detta verkligen kunde fortsätta på det här sättet. Var det mina kära tant Ingeborg favoritmening "Frossare och drinkare skola fattiga varda" som påverkade mig? Det var nog snarare skiftet mellan femtiotalets relativa återhållsamhet i konsumtionen och sextiotalets, köp-slit-och-släng livsstil som gjorde sig tillkänna. På femtiotalet fick vi barn ärva varandras kläder (även kusiners kläder), de syddes helt enkelt om och blev som "nya". Kläder och strumpor som hade hål, fixades på Lappcentralen ett väldigt väl besökt ställe bland göteborgare. Det kallades även för konststoppning. Kläder vårdades, borstades rena regelbundet och behandlades mot mal varje vår -- allt för för att kläderna skulle vara länge.
Men det var då det. Nu var det sextiotalet och jag hade jobbat som konduktör på nya moderna (svenskbyggda) spårvagnar och hade pengar på banken, ekonomin blomstrade och folk i allmänhet hade betydligt mer betalt -- och de ville naturligtvis köpa saker för sina pengar. Så kanske det var mot den bakgrunden som jag betraktade köpyran julen 1965 som "extrem".
När mamma rensade ut inför en flytt, fick jag tillbaka min gröna som jag nu har som en slags symbol, en minnesbild från 1965. Vårt shoppande har har bara fortsatt och blivit än mer intensivt och verkligen extremt. Mycket har ändrats sedan 1965. (vem kunde ana teknikutvecklingen?) Vi övergav så småningom vårt stora förälskelse i teak, vi övergav tyvärr alltför sent det rivningsraseri som började på sextitalet, men vem kunde gissa år 1965 att så mycket som då tillverkades i Sverige, en dag skulle tillverkas i Kina? Vem kunde gissa att fisk som fångades i Nordatlanten skulle frysas ned hel för att tinas upp i Kina och där fileas och frysas om för att skickas i retur till Sverige. Vem kunde ana att Volvo skulle komma att ägas av ett kinesiskt företag? Och att gatubeläggningen i form av massiva granitblock på Kungsgatan en dag skulle komma från Kina. Det hade varit omöjligt att föreställa sig. Vem hade anat att de utländska besökarna som vi stolta visade upp våra varv för, skulle konkurrera ut de svenska varven drygt ett årtionde senare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar