 |
LANDALASKOLAN
byggdes 1892 och hade egen badinrättning med en mängd små badkar och en mindre bassäng som på barnen från Landala fick bada i. De hade ju inga egna badrum hemma, bara en kallvattens-vask i köket och utedass på gården. Lägenheterna för de stora barnfamiljerna bestod oftast av ett rum och kök.
Jag fick nyligen epost från Leevi Babarin som gick i Landalaskolan sedan första klass (1954). Han berättade att på fredagar var det dags att skrubba varandra på ryggen i de små badkaren - veckans höjdpunkt.(Läs mer nedan vad han berättade om Landala)
|
Min kompis Ann-Che skriver så här om badinrättningen:
"Jag nekade att bada i skolan – tyckte inte jag behövde det eftersom vi hade badkar hemma. Men duschgången slapp jag inte och sen fick man stå och vänta på sin tur i bassängen – om jag minns rätt så fick bara två åt gången plats att simma runt kanterna. Minns med fasa den sura tanten som basade där. Vi skulle avlägga simkunnighetsprov på 25 m, minns inte i vilken klass vi gjorde det och sen stod det i betyget. Jag tror att själva badanläggningen, inte bassängen, kom till för att barnen från Landala inte hade ”tvagningsmöjligheter” hemma – då fans det ju bara dass på gården och ville man ha varmvatten fick man koka det."
När jag gick i Landala-skolan för längesedan (femtiotalet), bodde de flesta klasskamraterna i Guldheden. Bara en klasskamrat bodde i det nedgångna Landala som de från Guldheden föraktfullt kallade för "FPK" (Förenade Pös-Kvarter). Under hela året fanns varma Hönökakor att köpa på Hönöbageriet på Molinsgatan, men på våren kunde vi inte hålla oss från Landala -- där fanns nämligen en glassfabrik som gjorde den mest underbart goda glass. Folk kom från hela sta'n för att handla glass där. Den smaken glömmer man aldrig.
GLASSFABRIKEN I LANDALA
Glassen gjordes på mycket gammaldags sätt i höga trätunnor med is runtom och drevs av band som rörde om glassen i kärlen medan is och salt kylde. Alltså väldigt gammaldags. Allt detta kunde man se när man kikade in från gatan. Utanför stod alltid ett amerikansk vrålåk som tillhörde ägaren (en mörkhårig herre) och en av de anställda damerna tycktes alltid vara i färd med att tvätta eller putsa bilen.
Leevi Babarin berättade om glassfabriken:
"Mina kusiners pappa Lennart körde lastbil för ett åkeri i Göteborg, bland annat krossad is från Isbolaget i trälådor. När farbror Lennart körde isen och kom fram till Landalagatan, så tutade han alltid på oss barn och då rusade vi till BT glass och hjälpte honom att bära in trälådorna.
Vi var alltid minst 4 ungar som bar på varje låda. Jag tror att det var 2 - 3 damer som tog emot isen inne vid tillverkningen och skopade upp isen tillsammans med det grova saltet i trätunnorna. Men först hade damerna placerat emaljerade hinkar med lock i träkaren, med den ofrysta flytande glassmassan. Sedan fick vi barn inte vara kvar där inne, för vi smutsade ned - sa de till oss. Vi skulle komma tillbaka senare det sa de alltid för att deras arbete började nu.
Jag kom ihåg att när de startade upp motorn till drivaxeln så väsnades det alltid. Drivaxeln var fästad i taket och därifrån gick remmar ner till respektive trätunna, jag tror att det var totalt 5 - 6 trätunnor på rad. Det var alltid vått på stengolvet av allt smältvatten från isen. Varifrån isen kom är jag lite osäker på, men jag har för mig att det fanns istillverkning nere i fiskhamnen.
När vi inte fick titta längre så sprang jag och min kompis Björn till Frälsningsarmen och fick en knäckemacka och ett glas mjölk. När vi kom tillbaka till stod oftast den stora rosa amerikanar-bilen parkerad vid ingången till tillverkningen och vi fick banka hårt på dörren. Vi fick alltid smaka av den vita glassen, i trasiga rån/bägare och vi fick med en liten vit pappersservett och en platt träspatel. De dagarna minns man."
Leevis beskrivning är ju väldigt intressant. Det rör sig ju om en gammaldags remdrift som i Gårda remfabrik. Så glassfabriken var ju väldigt ålderdomlig redan då.
Min kompis Ann-Che skrev följande om glassfabriken:
"BT-glass – blotts tanken får det att vattnas i munnen på mig och jag kan känna fettet som fastnade i gommenJ. Minns inte vad gatan hette men den var parallell med Karl Gustavsgatan och gick hela vägen fram till Holtermanska. De som ägde fabriken jobbade ofta själva där, han stor och kraftig och hon med kolsvart färgat hår, röda läppar och ofta en lila sjal i håret – de körde stora pastellfärgade amerikanare. När mina föräldrar hade middag fick jag kila iväg, med en kristallskål i handen, till fabriken för att köpa efterrätt. Skålen rågades och det kostade en 5a. Vet att fabriken försvann men att de hade ett stånd vid Heden, nästan nere vid Parkgatan under några år så de måste ha flyttat tillverkningen"
Leevi Babarin berättade mer för mig om hur det var att vara barn i Landala förr i tiden:
"Andra dagar som jag minns var när jag och Björn lekte i vår svale. Vid hörnet Höjdgatan/Landalagatan där fanns en mjölkaffär, de sålde smör/mjölk/grädde, allt i lösvikt. Personalingången till mjölkaffären fanns i vår svale - jag kommer inte ihåg om det var Arla eller LMC - men det var alltid två lite äldre runda tanter, som sålde mejeriprodukter. Min mormor bakade väldigt mycket och hon köpte alltid smör och kärnmjölk av damerna, genom att knacka på personal dörren i svalen. Ibland fick vi barn hjälpa till att slänga skräp från butiken. Vid ett tillfälle kom damerna med små pärmar med gamla orderkopior, som skulle slängas. Jag och Björn lekte affär med alla kopiorna, de blev till pengar och vi köpte och sålde hela eftermiddagen, dåtidens Monopol!
På våran gård så fanns utedassen med förråd och ett stort brygghus. Turordningen till tvätten i brygghuset var strängt reglerad och vicevärden såg till att den efterlevdes till punkt och pricka. Han kollade också att kolet tippades i rätt lucka till kolkällaren. Därifrån hämtade man kolet till att värma pannan i brygghuset. Jag kommer ihåg speciellt en helg i december då mormor skulle tvätta och min mamma hade glömt berätta för henne att det var lite trångt i brygghuset. Alla hade sina egna spänner fyllda med vatten och lutfisk inför julen. Mormor hade aldrig sett detta tidigare och blev alldeles ifrån sig. Hon blev lugnad av min mamma! "
 |
Här är Leevi med sina klasskamrater från Landalaskolan 1954.
Lärarinnan hette Märta Rafstedt och kortet är taget vid Botaniska Trädgårdens entré. Fotot tillhör Leevi Babarin. |
 |
Höjdgatan i Landala där Leevi Babarin växte upp.
Foto: Göteborgs Stadsmuseum |
PS: En del kanske minns Pudervippan på Götabergsskolan/Landalaskolan, den kvinnliga tandläkaren på Götabergsskolan. Läs mer här.
-------------------------------Så här såg mitt tidigare inlägg ut ...........................
Landalaskolan byggdes 1892 och hade egen badinrättning med en mängd små badkar och en mindre bassäng som arbetarbarnen från Landala fick bada i. De hade ju inga egna badrum hemma, bara en kallvattens-vask i köket och utedass på gården. Lägenheterna för de stora barnfamiljerna bestod oftast av ett rum och kök.
Min kompis Ann.Che skriver så här:
"Jag nekade att bada i skolan – tyckte inte jag behövde det eftersom vi hade badkar hemma. Men duschgången slapp jag inte och sen fick man stå och vänta på sin tur i bassängen – om jag minns rätt så fick bara två åt gången plats att simma runt kanterna. Minns med fasa den sura tanten som basade där. Vi skulle avlägga simkunnighetsprov på 25 m, minns inte i vilken klass vi gjorde det och sen stod det i betyget. Jag tror att själva badanläggningen, inte bassängen, kom till för att barnen från Landala inte hade ”tvagningsmöjligheter” hemma – då fans det ju bara dass på gården och ville man ha varmvatten fick man koka det."
En del kanske minns Pudervippan den kvinnliga tandläkaren på Götabergsskolan. Läs mer här.
När jag gick i Landala-skolan för längesedan (femtiotalet), bodde de flesta klasskamraterna i Guldheden. Bara en klasskamrat bodde i det nedgångna Landala som de från Guldheden föraktfullt kallade för "FPK" (Förenade Pös-Kvarter). Under hela året fanns varma Hönökakor att köpa på Hönöbageriet på Molinsgatan, men på våren kunde vi inte hålla oss från Landala -- där fanns nämligen en glassfabrik som gjorde den mest underbart goda glass. Folk kom från hela sta'n för att handla glass där.
Glassen gjordes på mycket gammaldags sätt i höga trätunnor med is runtom och drevs av band som förmodligen rörde om glassen i kärlen medan is och salt kylde. Alltså väldigt gammaldags. Allt detta kunde man se när man kikade in från gatan. Utanför stod alltid ett amerikansk vrålåk som tillhörde ägaren (en mörkhårig herre) och en av de anställda damerna tycktes alltid vara i färd med att tvätta eller putsa bilen.
Jag frågade min kompis Ann-Che om hennes minne från glassfabriken och hon skrev följande:
"BT-glass – blotts tanken får det att vattnas i munnen på mig och jag kan känna fettet som fastnade i gommenJ. Minns inte vad gatan hette men den var parallell med Karl Gustavsgatan och gick hela vägen fram till Holtermanska. De som ägde fabriken jobbade ofta själva där, han stor och kraftig och hon med kolsvart färgat hår, röda läppar och ofta en lila sjal i håret – de körde stora pastellfärgade amerikanare. När mina föräldrar hade middag fick jag kila iväg, med en kristallskål i handen, till fabriken för att köpa efterrätt. Skålen rågades och det kostade en 5a. Vet att fabriken försvann men att de hade ett stånd vid Heden, nästan nere vid Parkgatan under några år så de måste ha flyttat tillverkningen"
Jag har ofta tänkt på glassfabriken men visste aldrig vad den hette förrän jag hittade detta foto:
 |
Tillhörande test till fotot från gamla Landalapoken Ingemars hemsida. (Här finns många gamla foton från Landala)
"Landalagatan norrifrån, till höger Törnkvists glassfabrik"
Nu vet jag äntligen namnet på den. TACK!
|
