GAMLA JULTIDNINGAR ÄR KULTURELLA SKATTER

JULSTÄMNING 1929
(Omslaget i relief och guld är av konstnären Axel Wallert)

Detta är en av många jultidningar som jag hittat på loppis och antikvariat. De är väldigt stora (30cm x 40 cm) och mycket exklusivt utformade. En del hade lyxutgåvor, eller gravyrutgåvor med finare tryck som kunde tas ut och ramas in. Här skrev etablerade författare och kända konstnärer illustrerade. Det var fina saker att njuta av till julen. Dessa tidningar betydde väldigt mycket för att föra ut konst och litteratur "till folket". Sverige var det mest jultidnings-täta landet i världen och ibland såldes det mer exemplar än vad det fanns människor i Sverige.

 Jag hittade en bra sammanfattning i denna bloggen av Torsten Kälvemark.

"Jultidningar var länge en inkomstkälla i flera avseenden. De utgavs för att finansiera diverse föreningsverksamhet, ofta av fackliga eller religiösa organisationer. De var också en del av försörjningsmönstret för de litteratörer som måste hanka sig fram på tillfälliga honorar från de mer reguljära tidningarna och tidskrifterna. Många av våra största författare och poeter under 1900-talet fick bidrag publicerade i mer eller mindre prestigefyllda julpublikationer."

En intressant kommentar av Enn Kokk:"I unga år var jag en flitig och mycket framgångsrik jultidningsförsäljare. Detta bidrog säkert till att jag på 1950-talet värvades av gamla Folket i Bild, först som tidningsförsäljare, sen också som försäljare av FiBs folkböcker."

Många illustratörer fick arbete i dessa tidningar. 

Information från Wikipedia nedan:

Illustrationen är "Axel Wallert  som deltog 1918–1923 i utsmyckningen av Stockholms stadshus, där han gjorde målningarna i kassettaket i pelargången mot Riddarfjärden, södra portiken. Det är blå monokroma målningar med dynamiskt figurativa allegoriska tolkningar av Gamla stans kvartersnamn – gudanamn på olika antika mytologiska figurer.

Han dekorerade även takfoten under yttertaket på samma sida av huset. Han gjorde också relieferna i nischerna högt upp på östra fasaden, som föreställer Stockholms yrkesmän genom åtta århundraden och de olika hantverkare som var verksamma vid stadshusbygget. Han dekorerade också en nisch och dörröverstycken inne i byggnaden. Han återkom till stadshuset 1935–1937 för att måla dörröverstycken för Byggnadsnämndens sessionssal. I huset hänger även oljemålningar av honom, bland annat porträtten av konstnärskollegerna Aron och Gustav Sandberg.

Axel Wallert gjorde även andra utsmyckningar, bland annat den figurrika kompositionen Orfeus, 1935 avsedd för Göteborgs konserthus men som målades i  Stockholms högskolas kårhus. I Alviks medborgarhus i Stockholm utförde han en 50 m² stor muralmålning, som visar byggandet av Västerort på 1930-talet, och 16 fönster- och dörröverstycken 1940–1941. Han gjorde också större kyrkliga uppdrag, bland annat i Gislaveds kyrka,^[1] där han 1953–1955 utförde takmålningar, korvägg, predikstol och läktarbröst. I Hacksta kyrka 1934 målade han altartavlan Uppståndelsen, altarmålningar och väggmålningar i jordnära färger."

Här är en fin innehållsdeklaration omgiven av en allmoge illustration.
Signatur P. Lindroth
Notera alla fina bilagor som följer med den fina gravyrupplagan. Nu kunde "vanliga människor" ha "fin konst" på sina väggar.

Humoristen Albert Engström förekom ofta både som författare och illustratör.

Exklusivt tryck. Kanske för inramning?

En intressant novell?

JULSTÄMNING 1921

En av Sveriges finare porträttmålare får framträda i denna jultidningens praktupplaga med vackra och exklusiva tryck.
Helmer MasOlle

En illustration till en av många berättelser som förekom i dessa tidningar.

Albert Engströms egna illustration till sin berättelse

I JULSTÄMNING 1952 har läsarna bjudits in till Valdemarsudde och prinsen och konstnären Eugen.
Hans målning nedan från 1944 är intressant. 
Den visar de nya "skyskraporna" som byggdes på höjden.

Prins Eugen

1939
Veckojournalens LYXNUMMER.
Här finns årets aktuella händelser och de är särskilt intressanta just detta år, krigsutbrottet.

Dessutom 
har tidningen ägnat hela 37 sidor åt
DEN FÖRSTE BERNADOTTE
Studier och anteckningar till en Carl XIV Johan monografi.
och de har låtit läsarna njuta av hela 67 bilder och fotografier varav den nedan är en enda. 
Verkligt intressant julläsning för de som var kungaintresserade. 

 Veckojournalens Julnummer 1950 ägnade sig bland annat åt Selma Lagerlöf och hennes väninnor. Lars Ulvenstam skrev mycket bra i många jultidningar.

Nedan:

Författaren och illustratören Adolf Hallman har fångat Greta Garbo vid trafikljuset i New York. En av många illustrationer. Han tyckte om att resa och rita och gjorde just det i denna jultidning.

Det fanns gott om arbete för illustratörer under jultidningarnas storhetstid.

Nedan är två fina illustrationer av Yngve Berg som förekom i 

JULSTÄMNING 1930

 

Nedan:
Bara en sida av många ur Veckojournalens Julnummer 1951.
Evert Taube var kolossalt popular när han först debuterade. Han var så annorlunda och blev genast populär och en Evert Taube visa var alltid ett säkert kort.

I BLENDAS BAKSTUGA PÅ RÖRÖ PÅ SEXTIOTALET

När folk talar om att resa till Kina för att besöka den kinesiska muren låter det väldigt intressant, men det som jag för tillfället mest längtar efter är att kunna resa tillbaka i tiden, till den dagen någon gång på sextiotalet som Blenda och Viola bakade Rörö-kakor i den vedeldade ugnen . 

Tänk hur det måste ha doftat av färsk björkved och nybakat bröd. Och tänk på stämningen där med farbror Knut och Kajsa som hjälpte till. Det måste vara torr björkved och det tar tid att få ugnen varm. Allt detta kan (kunde) Blenda och Viola på sina fem fingrar. Alla på fotografierna är döda men de lever ändå kvar på något sätt via dessa bilder. Vad roligt det skulle ha varit - att få vara med i den varma bakstugan när de var färdiga - när de kokade kaffe och smakade på det nybakade brödet. 

I min bok FOOD & FOLK som är skriven på engelska ingår en beskrivning av denna dagen. Här finns lite mer material från boken.

ÄR DET AMERIKANSK GLASS ELLER...?

En gång i tiden (på åttio-talet) var HÄAGEN-DAZS glass ett amerikanskt glass-märke som ville ge skenet av att det inte var amerikanskt utan något exotiskt skandinaviskt. Skandinavisk glass måste ju vara något alldeles särskilt. Det är ju så kallt i norden, och Skandinavien borgar ju för kvalitet. 

Det var därför företaget hittade på det egendomliga namnet med den tokiga stavningen, och dessutom placerades en skandinavisk karta på locket. Där finns Oslo och Copenhagen. 

Men man har missat Stockholm. Eller har man det? Var det Olof Palme och hans protester mot Vietnamkriget man inte ville associera till genom att skriva dit Stockholm? Ja vad vet man?

Nu finns HÄAGEN-DAZS glass i nästan varje ICA-butik och tillverkas i Frankrike. Och säljs som amerikansk kvalitets-glass. Kartan med Oslo och Copenhagen är sedan länge borta från locket.

En intressant helomvändning.

VAD ÄR EGENTLIGEN "AMERIKANSKT"?

Vi har nog alla våra speciella uppfattningar om vad som är typiskt amerikanskt. Vi svenskar tycker om att köpa kuddar, plädar, lakan och kläder som vi uppfattar som amerikanska, men som designats av svenskar, så det finns ett stort intresse för det amerikanska hos oss svenskar. Vi har också ett otroligt stort intresse för amerikansk film. 

Detta är bara ett litet försök att använda de album som skapats på internet av foto-sajten FLICKR, oftast av amerikanare själva  som kan vara intressanta om man vill komma åt det "typiskt amerikanska". Bara en lite början, kom gärna med förslag. (Albumen presenteras som bildspel och det finns möjligheter att välja hastighet och om man vill ha information eller ej - högst upp till höger. Välj gärna helbild - klicka längst ned till höger)

-ARIZONA DESERT LANDSCAPE

-HAMBURGER NATION

-NEW YORK NEON SIGNS

-AMERICAN 1950ies MAGAZINE INTERIORS

-814 INTERESTING AMERICAN HOUSES

-AMERICAN DOORS

-NEON LIQUOR SIGNS

-LAS VEGAS IMAGES

-LAS VEGAS NEON SIGNS

-VINTAGE AMERICAN CARS

-CHEVROLET IMAGES

-CHICAGO HIGHLIGHTS

-ATLANTA BOTANICAL GARDEN

MIN SENASTE BOK!

PÅ SPANING EFTER MINNEN 

av Leif Södergren

Köp på ADLIBRIS

Jag växte upp på i Göteborg på1950-talet innan vårt ekonomiska välstånd tagit fart och innan vi hade vårt nuvarande sociala skyddsnät. Då levde vi på ett annat sätt än idag, vi fick nöja oss med mindre. Kanske vi idag kan lära av de värderingar som rådde då. Då hushållade vi med våra resurser. Barn fick ta över släktingars kläder. Skor behölls mycket längre och sulades om. Vi använde tvättlappar och slösade inte med vattnet. Kläder och mycket av det vi konsumerade tillverkades i Sverige. Vi betalade vad det faktiskt kostade när arbetare i Sverige, anslutna till fackföreningar utförde arbetet. 

På femtiotalet handlade vi över disk och när självbetjäningen tog fart på sextiotalet, insåg vi nog inte hur den skulle revolutionera handeln och våra liv. Sextiotalets "köp-slit-och-släng" filosofi, var en utmaning till de som 15-20 år tidigare hade levt med ransonering och förnuftig återhållsamhet under andra världskriget. Det tog tid att vänja sig vid det nya. De nya TV-apparaterna gjorde sitt och snart stod vi alla där, konsumtionslystna i snabbköpskassorna och plockade på oss några extra av de där plastkassarna som var gratis. Resten är historia.

Globaliseringen har fullkomligt förvridit våra sinnen. Anonym utländsk arbetskraft framställer varor för en spottstyver. Vi frestas att konsumera mycket mer än vi egentligen behöver och vår konsumtionsfrossa slukar kopiösa mängder av jordens resurser. Plötsligt en sommar håller hela Sverige på att torka ut och stora arealer brinner upp och många får sig en tankeställare. 

Det är mot den bakgrunden som jag gått på jakt efter minnen. Det vore en förfärlig förlust att berövas sina minnen. Det är ju minnet av det som hänt, jämfört med det som händer idag, som ger material till samtal och reflektioner. 

SNICKARGLÄDJE

När vi talar om snickarglädje tänker vi oftast på det som ett Skandinaviskt fenomen. Fotot ovan från Brunnsparken i Helsingfors.

Men den den ivriga glädjen att dekorera fanns vid samma tid, på andra kontinenter. I San Francisco fanns det ungefär samtidigt en otrolig snickarglädje när man byggde mängder med trähus på stadens kullar.

Typiskt rikt dekorerade trähus i San Fransisco. Det finns mängder med sådana, i  underbara variationer. Foto: Ricardo H Martinez

Ett typiskt rikt dekorerat trähus i San Fransisco. Det finns mängder med sådana, i  underbara variationer. Foto: Ricardo H Martinez

En liten film som visar de dekorerade trähusen.

Detta är ett av de mest "galet" dekorerade husen i San Fransisco. Det byggdes 1906 som ett indiskt tempel. Läs mer.
Foto: Ricardo H Martinez

 Snickarglädje finns överallt i världen. Den som gillar snickarglädje kan exempelvis googla på Ryska träfönster.

PS: Dekorationsglädjen finns att finnas överallt. Om man inte kan bygga hus kan man dekorera sina bilar som dessa rikt utsmyckade lastbilar i Pakistan eller Indien. Se här

DN.ÅSIKT: RADIOPRATARNA MÅSTE TÄNKA PÅ VILKA ORD DE ANVÄNDER

Publicerad: 6 oktober, 2016

Radiopratarna använder sig ständigt av olika engelska ord under sändningarna. Detta är olämpligt och respektlöst i radioprogram som riktas mot hela befolkningen.

När jag lyssnar på de olika programmen på Sveriges Radio P1 känner jag mig trevligt uppdaterad med vad som pågår i Sverige. Det är ett berikande sätt att  “ta pulsen” på landet. På sistone har jag undrat lite över ett fenomen – alla de engelska ord och fraser som numera hejdlöst flikas in i ordflödet. Förstår verkligen den svenska radiopubliken vad “soggig” mat är? Eller innebörden av ord som “gambla”, “ditcha”, “twistad text”, “ensam cred”, “hardcore”, “spoila” eller “hanguppad”. Svenska liksom alla andra språk är under ständig förändring och vi har redan en uppsjö av engelska, franska och tyska låneord. Ordet “krispig” som oftast används om mat är ett bra låneord från engelskan. Det svenska ordet “knaprig” är inte lika bra och beskrivande när man talar om sallad – mer förenat med “knaprig morot”. I engelskan talar man om en “crisp morning” men vi säger knappast “krispig morgon” ännu.

“Krispig” fyller en funktion och har därför blivit ett mycket använt låneord, men de andra, tidigare nämnda engelska orden som de kulturella radiorösterna blandar in i sitt svenska språk, kommer förmodligen inte att bli några låneord. De är snarare ett utslag av vår intensiva kontakt med engelska texter via Internet och alla engelska och amerikanska filmer. De engelska orden som de nyligen sett, känns så naturliga för dem – ett kul sätt att färglägga språket. Det imponerar och “känns så rätt”. Ungefär som att ha gått på den nya innekrogen i Stockholms segregerade innerstad, eller att bära det unika märkesplagget. Det gäller att vara någon, att märkas. “Du har väl hört talas om kallbryggt kaffe” skriver en känd matskribent – “det bara måste du!” Ja, det är livsviktigt att hänga med på den absolut sista trenden.

Men nu är det så att det finns folk som dricker kokt kaffe och är totalt “ute” som också lyssnar på radion. Som betalt sin licens. Som inte bor i en segregerad innerstad. En del kanske inte kan ett enda ord engelska. Jag undrar om de förstår orden “typecastad”, “totalt lost”, “hardcore” och win-win”. Riktigt fint blir det om man kan dra till med flera engelska ord samtidigt. En producent talade nyligen om nödvändigheten att “get your hands dirty” när han gjorde ett program. Jag undrar om någon tänker på resten av svenskarna när de gläfser ur sig uttryck som “ofarligt mainstream” eller “väldigt straight i övrigt”.  De är några av de ord som jag nyligen hört på radion och mer exempel finns i min anteckningsbok. Är det inte lite onödigt att använda ord som “respondera”, “internalisera” och “outsider perspektiv”. Varför säga “hon är inte good enough” när man kan säga att “hon duger inte”. Varför tala om “second best” när vi har ordet “näst bäst”. Jo, det skall låta fint. “Front row” på en modevisning är mycket finare än det simpla svenska “första raden”.

Det påfågellika svassandet med engelska ord är kanske acceptabelt inom den egna kretsen, men definitivt olämpligt och respektlöst i program som riktas till hela landet. Det kanske skapar en känsla av gemenskap hos vissa, men många andra kan känna ett utanförskap. Jag förmodar att de som är anställda på Sveriges Radio och deltagare i program får anses vara begåvade på olika sätt. Men de borde utmana sig själva, tänka efter en stund och översätta de engelska orden som känns så spännande på tungan. Försök visa kärlek till det egna svenska språket, som med sin kärvhet har en speciell tjusning. Det kanske kräver lite tankemöda, men det är det värt. Och framförallt visar det omtänksamhet och respekt för andra.

Leif Södergren

Författare, B.A., M.A California State University.