19 apr. 2016

I SVERIGE ÄR VI BESATTA AV HUR GAMMAL NÅGON ÄR

GP DEBATT 17 april 2016

GP DEBATT: Ingen åldersgrupp skall marginaliseras. Sverige måste börja arbeta med sin kollektiva själ och den destruktiva åldersfascism som vuxit sig fast i denna, skriver författare och konstnär Leif Södergren.

Föraktet och förringandet av äldre är långt gånget i Sverige. Ett av de senaste exemplen är angreppet på den kände och folkkäre kocken Leif Mannerström. En tevekrönikör anser att han borde lämna juryn i Sveriges mästerkock. Själv upplevde Mannerström det som ett utslag av äldreförakt. Han är bara några år äldre än den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders som i USA arbetar hårt med att bli president – och Sanders är enormt populär bland de yngsta väljarna. I USA är det ”tillåtet” att vara gammal. Men i Sverige?
Vi svenskar har vår ålder tatuerad i pannan via våra personnummer som förföljer oss vad man än gör i samhället – något som skulle förfära människor i andra länder där ålder är en privatsak. Det kanske inte är så konstigt att skådespelaren Stefan Sauk med flera anser att “Sverige är världens mest åldersfascistiska land”. Negativ särbehandling av människor på grund av deras ålder är något som ett demokratiskt land inte bör syssla med. Men vi stoltserar präktigt med vårt antirasistiska samhälle samtidigt som vi genom en märklig samhällelig “personlighetsklyvning” dagligen och gladeligen diskriminerar invånare i Sverige vars enda “brott” är att de blivit några år äldre. Hur kan ett samhälle stå för tolerans men samtidigt agera intolerant? Hur går den ekvationen ihop?
Äldre medborgare svartmålas
Ekvationen går ihop på följande sätt: Äldre medborgare svartmålas som en ointressant och kostnadskrävande belastning för samhället. Då har man placerat gruppen i ett utanförskap vilket gör det lättare att marginalisera och osynliggöra den. Parallellt med denna marginalisering av äldre pågår en absurd ungdomsdyrkan. Vid trettiotvå, är man inte längre “lovande”, vid fyrtio och sedan femtio, är man raskt på väg in i gruppen ointressanta “icke-ungdomar”. I Sverige är vi besatta av hur gammal någon är.
I USA är det olagligt för arbetsgivare att fråga om ålder och familjeförhållanden. Rent samhällsekonomiskt är det tokigt att framstående svenska forskare som inte är önskvärda i Sverige (för att de blivit 67 år) flyttar utomlands och fortsätter sitt arbete där. Bara Sverige förlorar på det. Det måste finnas plats för alla generationer i Sverige. Vi kan inte bara ha en grupp “intressanta” yngre människor i centrala positioner som vägrar eller saknar förmågan att “se” en betydligt större “ointressant” grupp äldre som ju faktiskt är en väldigt intressant grupp med stark köp och röstkraft.
I riksdagen är bara några få personer över 65 år och vi har en mycket ung regering. Många äldre får med åren vad som kallas för “gott omdöme”. Det hade varit tacksamt med en eller några sådana personer i den nuvarande regeringen som på sistone uppvisat en total brist på gott omdöme. Det vore nog lämpligt med mer mångfald – en bättre åldersfördelning i riksdag och regering. Men hur kan något sådant ske med en ingrodd åldersfascism i landet?
Föredrar yngre åldersgrupper
Den kände journalisten Bo Holmström och andra journalistkollegor vände sig nyligen till SVT:s ledning och föreslog att SVT skulle göra program som tilltalade SVT:s största publik, de äldre. Men de fick inget gehör hos ledningen som lät de pensionerade journalisterna veta att SVT:s ledning föredrar att göra program för den egna (yngre) åldersgruppen. De äldre finns ju där ändå, lär någon ha sagt. Jag tycker att det låter ganska förfärligt och visar att journalisten Elisabeth Höglund kanske hade rätt när hon nyligen påpekade att SVT “alltid varit ålders-fascistiskt”.
Det påminner mig lite om våra dagstidningar där många av journalisterna är rätt unga men publiken/läsarna betydligt äldre.
Jag slutade med min dagstidning för många år sedan. Jag har i år fått flera erbjudanden om förmånliga korttidsprenumerationer som jag accepterat för att se vad som skrivs nuförtiden. Journalisterna är rätt unga och de tycks mest vara intresserade av sin egen åldersgrupp (som ju tyvärr inte läser dagstidningar i samma utsträckning som äldre). För att ragga prenumeranter vänder sig tidningarna ofta till gruppen äldre som är flitiga prenumeranter men som de unga journalisterna inte har förmåga eller intresse av att skriva för.
Finns inte alltid tillhands
Om tidningsägarna vill behålla sina äldre trogna prenumeranter får de faktiskt skriva för dem också och inte ge sig på folkkära personligheter som Mannerström. Det vore kanske klokt att inte göra sig av med äldre journalister som ju av naturliga skäl kan engagera den äldre läsekretsen. Tro inte den äldre läsekretsen alltid finns där, de kan mycket väl söka sig till andra källor på nätet. Nyligen hittade jag NEWS55 på nätet som vänder sig till min åldersgrupp på ett mycket sympatiskt och engagerat sätt. Utomlands finns också mycket intressant som engagerar mig.
Ingen åldersgrupp skall marginaliseras. Sverige måste börja arbeta med sin kollektiva själ och den destruktiva åldersfascismen som vuxit sig fast i denna. Men då måste det först finnas en stor portion god vilja till förändring. Kan vi börja med att göra våra personnummer åldersanonyma? Då slipper vi att ideligen påminna oss om vår och andras ålder. Det fungerar alldeles utmärkt i andra länder.

Leif Södergren
författare och konstnär
Min kommentar:
Jag tyckte att det var starkt av GP att ta in artikeln då den delvis kritiserar dagspressen. 

11 apr. 2016

DET KÄRA GAMLA BRÄUTIGAMS I GÖTEBORG

Vi som minns gamla Bräutigams fina konditori blir färre med åren. 
Men skylten finns kvar.


På Bräutigams fanns tanter med hatt som åt sina bakelser och flirtade med äldre herrar. De var pensionärer som hade sitt eget ställe med fin pianomusik.De fick finnas till och synas. Vart går de nu?
Det var på den tiden Skandinaviens största konditori.
1978 Bräutigams Konditori i Dalastil av Leif Södergren


Läs om Bräutigams's historia


4 apr. 2016

ÄR DETTA ETT KONSTVERK AV CHRISTO?

De som sett konstnären Christo svepa in broar och byggnader över hela världen kanske undrar om han varit framme även här?
Nej, det är bara Örgryte Nya Kyrka i Göteborg som håller på att renoveras.
Nog är den riktigt fin i månskenet? Eller på kvällen
Ett naturens konstverk.
 


25 mars 2016

EKONOMISKT UTANFÖRSKAP

Nu kanske OCCUPY WALLSTREET - rörelsen är bortglömd (se vad jag skrivit tidigare från 2012), men  budskapet om den ekonomiska eliten som äger allt och de 99 procenten som står utanför samhället -- den känslan lever kvar. Så här förklarade The Guardian protesterna och visade detta reportage från protesterna.

Bernie Sanders har idag trots sin ålder (74 år) lyckats formulera ett språk om det ekonomiska utanförskapet som ungdomar  upplever. De har höga skulder efter studier och erbjuds lågbetalda deltidsjobb och ser fram mot en dyster ekonomi som pensionärer. 
I Sverige är situationen för ungdomar densamma (och ibland värre för de som tvingats ta dyra lån för att få en bostad) men här finns ingen person eller grupp som kanaliserat detta på samma sätt. 
När OCCUPY startade 2011, intervjuades Bernie Sanders om protesterna och talade redan då om bankerna och hans retorik idag är ungefär densamma.

Donald Trump kanaliserar delvis samma ekonomiska utanförskap. Inlägget är från amerikanska public service (PBS):


"Economic anxiety has taken center stage in this year’s election, driving many angry voters to rally behind Donald Trump. According to conservative Charles Murray, this anxiety can be traced back to deep-seated feelings of marginalization among working class families, exacerbated by the perceived disconnect between themselves and the political elite. Economics correspondent Paul Solman reports" Finns här.

PBS NewsHour kan man se på Youtube dagen därpå, en bra sammanfattning av nyheter från USA och världen

6 mars 2016

BRISTFÄLLIG ELEKTRONISK INFORMATION INOM SJUKVÅRDEN


Falsk trygghet
Många svenskar är invaggade i en falsk trygghet, att sjukvårdens olika parter är elektroniskt sammanlänkade. Många tror nog att vårdcentralen kan läsa sjukhusets journal och vice versa. Vi svenskar har ett av världens mest avancerade elektroniska system för insamling av information till en för-ifylld självdeklaration varje år. Därför kan vi lätt tro att sjukvården är lika sofistikerad och att de olika parterna kan ta del av varandras information. 

President Obama
Elektronisk överföring/delning av patientjournaler var något som den amerikanske presidenten Barack Obama såg som en självklarhet när han introducerade sin nya sjukförsäkring. Men president Obama hade kanske inte hört talas om Göteborgs kommun och Västra Götalandsregionens landsting. Om någon berättat för honom att sjukhus i Sverige förlitade sig på osäkra manuella rutiner och att information faxades till vårdcentralerna skulle han nog blivit mäkta förvånad. Och att sköterskor och läkare inom hemsjukvården som vårdar samma patient men inte kan se vad den andre gjort eftersom de har olika journalsystem.
I en artikel berättade jag hur galet det blev när min mamma skrevs ut från ett sjukhus och att vårdcentralens läkare inte hade blivit uppdaterad eftersom någon på sjukhuset “glömt att faxa” informationen. 

Förbryllande snigelfart
Man kan fråga sig varför det är som det är och varför inget gjorts åt dessa brister? Kanske någon känner sig tröstad av att Västra Götalandsregionen nyligen börjat arbetet med. “3R Framtidens vårdinformationsmiljö”.
De skriver: “Samhället, invånare och medarbetare ska förvänta sig att de digitala tjänster som styr övriga vardagen ska fungera lika bra inom hälso- och sjukvårdens områden”. Det tror sjutton det. Vi förväntade oss detta för över tjugo år sedan”. Den här snigelfarten är förbryllande. Det kan inte bara vara sekretessproblemet som så ofta citeras. 

Diskussion om sekretess
Sjukvården anser att sekretessen äventyras om patienter skickar icke krypterad epost till vården. Man får inte glömma att folk gärna lägger ut mängder av känslig information på nätet och kanske inte lika petiga med sekretessen som sjukvården. Advokater skickar epost med bilagor på avtal och väldigt privat och känslig information som i princip kan plockas upp under meddelandets gång av de som behärskar tekniken. Vi kanske får ta en diskussion om detta. Jag vill kunna vara modern och kommunicera med läkare och sköterskor som man gör i samhället i övrigt. De skall inte gömma sig bakom en brandvägg av påstådd sekretess. Om sjukvården rycker på axlarna åt att äldre människor sitter på akuten i 12 timmar men blir väldigt upprörda att sekretessen äventyras med vanlig epost är det fel någonstans i prioriteringen.

För många huvudmän och för många system
Så varför är det först nu man börjar tillverka en gemensam elektronisk vårdinformations-miljö? Det kan inte bara vara sekretessen som har gjort att det dragit ut på tiden. Orsaken är nog snarare att det finns för många huvudmän inom sjukvården med sina egna system som de är vana vid och kanske värnar om. Man undrar om de någonsin kommer att bli färdiga med detta arbete - den gemensamma elektroniska plattformen? 
Lagen ställer nämligen till det för kommuner och landsting som inte får lagra information gemensamt. Ska information presenteras i gemensamma system ska den vara lagrad separat, där då varje huvudman ansvarar för sin del. Detta leder till tekniskt komplicerade lösningar samt dubbeldokumentation i brist på integrationer. Dubbeldokumentationen blir därmed till del en administrativ börda istället för ett stöd. En annan del är att information inte dokumenteras på ett enhetligt och gemensamt sätt. Exempelvis har varje sjukhus haft sin delvis unika struktur i sina dokumentationssystem. Även om produkten varit densamma på alla sjukhus har varje sjukhusinstallation varit olika.

En lösning?
Återigen kommer frågan upp om sjukvården behöver bara en huvudman om det skall bli någon ordning på det hela. Den avgående chefen för Socialstyrelsen Lars-Erik Holm, ifrågasatte nyligen  i en DN intervju, de många olika aktörerna inom vård och omsorg och därmed det kommunala självstyret. Det är kloka ord när man ser hur kommun och landsting nästan på ett oanständigt sätt tycks tävla med varandra att genomföra inbesparingar av diverse slag, besparingar som oftast går ut över samhällets svagaste individer de äldre. 
Pensionärsförbundet SPF Seniorerna vill se “en sammanhållen vård och omsorg med en huvudman - vilket innebär att landstingen avvecklas”. Vad det nu än blir, måste sjukvården omorganiseras på ett mer funktionellt och humant sätt. 

I en insändare till Borås Tidning skrev en leg.sköterska, Agneta Berglöw så här: "Gör som Norge och lägg ned landstingen, förstatliga svensk sjukvård såväl öppen- som slutenvården. Skapa ett centralt råd bestående av personer ur olika yrkesprofessioner inom sjukvården och frånta okunniga sjukvårdspolitiker att styra över vår hälsa”

Personlig medicinsk information
Ett tips: Det kan vara klokt att förvara medicinsk information (mediciner, ev. diagnoser, allergier och överkänsligheter) i en mobilapp eller i plånboken. Kan vara bra att ha i händelse av olycka. Särskilt viktigt för äldre anhöriga (som ofta har många olika mediciner) om de skulle hamna på akuten. Det kan spara tid och underlätta betydligt eftersom sjukvårdens olika aktörer inte har tillgång till varandras system.

-----------------------------------------------------------------
Leif Södergrens artiklar:
- Kriget mot svenska pensionärer
- Bristfällig elektronisk information inom sjukvården
- Korttidsboende - Nej Tack!
- Vår svenska åldersfixering
- Komromissa inte med hemsjukvården
- Gör hemtjänsten statlig
- Funderingar på akuten



5 mars 2016

KORTTIDSBOENDE - NEJ TACK!

Sjukvårdens ibland absurda värld
Ofta fungerar allt bra inom sjukvården. Vi får våra bråckoperationer, höftleder utbytta och allt löper på enligt fastlagda rutiner och det är inte mycket att orda om. Det är ungefär så jag alltid upplevt sjukvården, jag har aldrig haft någon anledning att tycka varken si eller så. Men när min mamma var sjuk under många år var det naturlig för mig som anhörig att komma i kontakt med vård och omsorg på ett mer intensivt sätt. När jag upptäckte något som inte fungerade visade det sig att orsaken bakom det hela var oftast politiker och tjänstemän som frestas att spara där man egentligen inte borde ha sparat. De fick visserligen mer pengar kvar i kassan men deras sparande fick ofta ödesdigra konsekvenser för patienterna. 
Ju mer jag bevittnade mammas “sjukvårdsresa” insåg jag att det finns två världar - den vanliga rationella världen där vi lever och arbetar - och sjukvårdens ibland rätt absurda värld. Riktigt dåligt blir det om kommunens tjänstemän och landstingens tjänstemän på olika håll försöker spara in på samma äldre sjuka som de gemensamt försöker vårda. Tänkte bara berätta om ett (av många) tillfällen när jag träffade på de ödesdigra konsekvenserna av kommunens och landstingets besparingar.

En upp och nedvänd värld
Min gamla mamma hamnade mitt i en sådan byråkratisk smet när hon skrevs ut från Sahlgrenska sjukhuset (landstinget) och förflyttades till ett korttidsboende i Göteborg. Det såg ut som ett sjukhus på utsidan och inomhus fanns det sjukhussängar sköterska och biträden. Men det var ett kommunalt korttidsboende med helt andra regler. Under ett långt vårdplaneringsmöte ett par dagar innan (med personal från sjukhuset, hemsjukvården och hemtjänsten) där det diskuterades vad som skulle hända härnäst, nämndes inte ett enda ord om de nya, för patienten omvälvande reglerna som gällde på kommunens korttidsboende.

Övervältrat ansvar
Mamma som inte kunde tala eller röra sig längre sträckor och hade svåra smärtor behövde ökad smärtlindring. Hon ombads “kontakta sin läkare på vårdcentralen”. Det visade sig också att det inte fanns någon medicin på korttidsboendet och mamma uppmanades att vända sig till sitt ett apotek och hämta ut recept. Först då skulle de ge henne medicinen. 
Utan att någon sagt ett ord till oss anhöriga vältrades allt detta ansvar på min mamma som inte kunde tala och hade svåra smärtor. Det var ett minst sagt groteskt sätt för landsting och kommun att komma undan ansvar och spara pengar. Vi anhöriga fick åka runt till flera olika apotek och hämta ut dussin komplicerade receptbelagda mediciner. Vi fick även kontakta vårdcentralens läkare. Det var lättare sagt än gjort.

Ett medicinskt ingemansland
Vi upptäckte att mamma befann sig i ett slags medicinskt ingemansland, inte längre på sjukhuset och utan hjälp från vårdcentralens läkare som inte hade en aning om vad som hänt med mamma de senaste månaderna på sjukhuset. Vi anhöriga tog för givet att läkaren på vårdcentralen kunde läsa sjukhusets journal i datorn, men det gick inte. Den information han hade i sin dator var tre månader gammal. Elektronisk överföring/delning av information fungerar inte mellan sjukhus och vårdcentraler. De löser det med teknik som de flesta moderna människor inte använder längre - fax.
Sjukhuset har som rutin att faxa en “epikris” (utlåtande om ett sjukdomsfall med avseende på dess uppkomst, utveckling, förlopp och behandling) till vårdcentralen. På så sätt uppdateras vårdcentralen. Men epikrisen skickas inte med en gång när patienten skrivs ut. Sjukhuset ägnar mycket energi att bli av med patienterna men de är inte lika snabba att skicka iväg epikriserna till patientens vårdcentral. Det sker först när någon tar sig tid att göra det. Patienterna kan alltså befinna sig ute i samhället utan att vara “medicinsk uppdaterade”. Vi anhöriga fick gripa in och be sjukhuset att faxa informationen (epikrisen) till vårdcentralen. De hade “glömt” att göra det.

Offer för det “obligatoriska vårdvalet”
Vårdcentralen blev alltså uppdaterad genom vårt ingripande. Men nu gällde det att få en läkare att komma på besök. Mamma hade drabbats av landstingets obligatoriska “vårdval”, ett indirekt sätt att spara in på äldres sjukvård. Läkaren som tidigare besökte henne i hemmet hade rationaliserats bort och ersatts av vårdcentralens läkare som skulle genomföra hembesök i hemmet och under vistelse på korttidsboende. Det var bara det att dessa läkare var uppbokade och vägrade att komma. Att få en läkare från vårdcentralen att komma dit på besök visade sig vara omöjligt. Hur kan myndigheter fatta beslut som är så praktiskt overkliga och svåra att genomföra? Det är skamligt. Vi hade tur som efter många samtal fick tag på läkaren på sjukhuset där mamma vistats tidigare. Han förbarmade sig över mamma och skrev ut ett recept. En riktig byråkraternas Kafkavärld. Det var oerhört plågsamt och chockartat att se min mamma vrida sig i sängen av smärta, så sårbar och övergiven av ett samhälle som vi alltid litat på.

Nedmalda av byråkrati 
Jag var vid den tiden anställd av ett privat företag som arbetade rationellt och kundvänligt och jag kunde inte förstå hur otroligt dåligt organiserat sjukvården var när jag jämförde dem. Stackars de äldre som inte har anhöriga eller någon annans hjälp. En ensam och svag äldre person kan lätt malas sönder av detta fragmenterade och frustrerande “helvete”, ja det är inget överord. Myndigheterna har säkerligen inte planerat att härska och söndra och att genom förvirring och utmattning “ta död på folk”. Det är nog helt enkelt så att de i första hand tänker på sina egna olika organisationer och i andra hand tänker på människan som de skall vårda.

Färre huvudmän för bättre vård
Den här episoden på korttidsboende följdes av andra situationer där vi anhöriga fick gripa in och styra upp det hela. Det blir så när olika led i vårdkedjan ser till sin lilla ruta och hela tiden är utsatta för besparingar.  Resultatet blir en fragmenterad vård där de olika aktörerna  ofta hänvisar till någon annan. 
Den avgående chefen för Socialstyrelsen Lars-Erik Holm, ifrågasatte nyligen  i en DN intervju, de många olika aktörerna inom vård och omsorg och därmed det kommunala självstyret. Det är kloka ord när man ser hur kommun och landsting nästan på ett oanständigt sätt tycks tävla med varandra att genomföra inbesparingar av diverse slag, besparingar som oftast går ut över samhällets svagaste individer de äldre. 
Pensionärsförbundet SPF Seniorerna vill se “en sammanhållen vård och omsorg med en huvudman - vilket innebär att landstingen avvecklas”. Vad det nu än blir, måste sjukvården omorganiseras på ett mer funktionellt och humant sätt. 

I en insändare till Borås Tidning skrev en leg.sköterska, Agneta Berglöw så här: "Gör som Norge och lägg ned landstingen, förstatliga svensk sjukvård såväl öppen- som slutenvården. Skapa ett centralt råd bestående av personer ur olika yrkesprofessioner inom sjukvården och frånta okunniga sjukvårdspolitiker att styra över vår hälsa"

PS
Mammas sjukvårdsresa inkluderade ytterligare en vistelse på ett annat korttidsboende och det var en dyster upplevelse; underbemannat och obefintlig städning under flera veckor (det sades att vaktmästaren “städade i mån av tid”). Personalen (många vikarier) behärskade inte den medicinska utrustningen och de gav ibland fel mediciner. På helger fanns ingen fast sköterska där. Det var inte att bra ställe för någon i behov av vård och omsorg. Men det är nog  vad våra styrande anser de gamla är värda. Det finns tydligen mycket annat intressant att spendera pengarna på.

-----------------------------------------------------------------
Leif Södergrens artiklar:
- Kriget mot svenska pensionärer
- Bristfällig elektronisk information inom sjukvården
- Korttidsboende - Nej Tack!
- Vår svenska åldersfixering
- Komromissa inte med hemsjukvården
- Gör hemtjänsten statlig
- Funderingar på akuten

1 mars 2016

HEMSJUKVÅRD I GÖTEBORG

Okänd konstnär

VÅRD ELLER VANVÅRD? — KOMPROMISSA INTE MED HEMSJUKVÅRDEN 
Reflektioner och erfarenheter av Leif Södergren, Göteborg 

Förmodligen går du till vårdcentralen när du blir sjuk. Men om du själv inte kan ta dig dit eller behöver sjuk-och hälsovård flera gånger i veckan kan du beviljas hemsjukvård. Det är en vanlig verklighet för äldre sjuka som tvingas bo kvar i sina hem när samhället lägger ner alltfler äldreboende. Förre socialministern Gertrud Sigurdsen (1923-2015) som själv nekades plats på äldreboende kallade sin tillvaro lite tillspetsat för “tvångsvård i hemmet”. Samhället vill helst att vi bor kvar hemma när vi blir äldre och lovar oss att vi skall få sjukvård i hemmet. Trenden är att alltmer avancerad sjukvård utförs där. Då är det speciellt viktigt att veta hur hemsjukvården fungerar i verkliga livet.

Hur hemsjukvården fungerar 
Det är kommunens sköterskor som besöker dig i hemmet om du har hemsjukvård. De har många patienter att besöka under dagen och arbetar ofta under stor press (mobiltelefonerna ringer ofta). Du kan även få besök av en arbetsterapeut eller sjukgymnast om så skulle behövas. Hemtjänsten är även en viktig del av hemsjukvården. Sköterskor utbildar hemtjänstpersonalen som arbetar med patienterna via s.k delegering.
När du vårdas hemma och behöver besök av en läkare, är det hemsjukvårdens sköterska som gör bedömningen om en läkare behöver tillkallas. Då kontaktar sköterskan “din vårdcentral” (du är tvungen att tillhöra en vårdcentral även om du inte kan ta dig dit). Vårdcentralen kan i praktiken befinna sig var som helst i staden, och enligt avtal skall den ha resurser för hembesök. Det är läkaren på vårdcentralen som avgör om hembesöket skall utföras. Frågan är bara, kommer det någon läkare på hembesök när sköterskan ringer?

Kommer eller kommer inte?
Under 2013 hade min nittioåriga mamma besök av hemsjukvårdens sköterskor minst två gånger om dagen. Hemtjänsten var där ännu oftare. När min multisjuka mammas hälsa försämrades kontaktades vårdcentralen av hemsjuksköterskan och läkaren ombads göra hembesök. Läkaren kan som sagt bestämma om ett hembesök skall utföras eller inte. Egendomligt nog valde han att inte göra ett hembesök utan ordinerade hemsjukvårdens sjuksköterska att ta ett blodprov istället. Senare skrev han ut morfin, fortfarande utan att göra ett hembesök, ett besök som hade tagit tio minuter med bil. Han kontaktade även ett palliativt team utan att besöka mamma.
Vårdcentralens administrativa chef som vi hade en etablerad kontakt med, fick många e-post och SMS där vi anhöriga bönade och bad om ett hembesök. Hemsjukvårdens sköterska som vid det här laget var upprörd vädjade till läkaren på telefon: “Om du inte kommer för patientens skull, eller för de anhörigas skull, så kan du väl åtminstone komma för min skull!” Det är ju egentligen en rätt märklig kommunikation mellan sköterska och läkare, men så var det.

Dog övergiven
Man skulle ju tro att denna desperata vädjan från sköterskan skulle fått läkaren att bege sig till sin patient (min mamma) som var i slutskedet av livet. Men läkaren som tidigare hade ordinerat morfin och kontaktat ett palliativt team kom. Han bokade in ett besök veckan därpå. Då hade mamma redan dött. Vi anhöriga insisterade på obduktion. Dödsorsak: Dubbelsidig lunginflammation. Mamma dog alltså av icke diagnosticerad, icke behandlad, dubbelsidig lunginflammation. Man får inte glömma hur detta upprörde (och fortfarande upprör) oss anhöriga. En läkares närvaro är viktig för patienten, men också lugnande och tröstande för de anhöriga.

“Rimligt utifrån den aktuella sjukdomsbilden”
Vi anhöriga trodde att tillsynsmyndigheten IVO skulle anse läkarens uppträdande klandervärt, men nej, de ansåg att läkaren agerat “rimligt utifrån den aktuella sjukdomsbilden” (Dnr 8.2-4513 /2014-17).
Ja det är en egendomlig värld vi lever i. Man får alltså vara förberedd på att bli övergiven av sjukvården: 
- På sjukhusen får gamla dö ensamma med sin eventuella dödsångest, det är för dyrt med nattvak för döende patienter. 
- På akuten ligger mycket gamla i upp till tolv timmar och väntar och blir ibland inlagda, uttorkade och nedbajsade. 
- Och har man hemsjukvård kan läkaren strunta i att komma. Det har IVO sanktionerat. Ingen medömkan, inget respektfullt bemötande på någon nivå.

Hemsjukvården var bättre förr
Hemsjukvården var bättre förr innan våra sjukvårdspolitiker/administratörer började spara pengar genom att applicera “vårdvalet” på de äldre inom hemsjukvården. Landstinget hade förr särskilda läkare som enbart gjorde hembesök (de var inte uppbokade på någon vårdcentral) och de var ofta specialister inom geriatrik. Landstingets läkare var dessutom fysiskt placerade på samma ställe som kommunens sköterskor. De hade visserligen olika journalsystem, olika organisationer (kommun och landsting), men de gjorde det bästa av situationen, genom att arbeta på samma ställe, diskutera, och tillsammans besöka patienterna. De var väl inarbetade team som arbetade med patienten i centrum och alla parter var belåtna. Naturligtvis kostade det pengar men vård av äldre tar sin tid.

En avsevärd nedmontering av äldre människors sjukvård
Mamma och vi anhöriga upplevde hur dramatiskt hemsjukvården försämrades när hennes vårdcentral skulle sköta läkarnas hembesök. Vårdcentralerna över lag var tagna på sängen av dessa nya uppgifter. Läkarna där hade aldrig förr gjort hembesök. Många bara vägrade. Det var en drastisk och avsevärd nedmontering av äldre människors sjukvård som skedde i det tysta. 
Från att mamma haft en hemsjukvårdsläkare med geriatrisk specialitet som ställde upp med kort varsel och tog sig tid för sin multisjuka patient blev erfarenheten med vårdcentralen ett litet helvete minst sagt. Jag undrar om någon annan grupp i samhället skulle acceptera att “misshandlas” på detta sättet. Vi anhöriga som agerade för mamma kände oss total övergivna av samhället, det var en fruktansvärd känsla.  Är Sverige så fattigt att det inte kan ta hand om sina äldre på ett respektfullt sätt? Om samhället behöver spara, varför välja de mest sårbara människorna som har minst chans att protestera?

Ett vettlöst system
Vilken vettig människa som helst kan inse att detta är ett tokigt system där vårdcentralens uppbokade läkare skall hinna med hemsjukvårdens hembesök. Men detta tokiga system fortsätter än idag. Hemsjukvårdens sköterskor befinner sig långt från läkarna som arbetar på olika vårdcentraler runt om i staden. Hur troligt är det att läkare på en centralt belägen vårdcentral skickar ut en läkare på hembesök till en listad patient inom hemsjukvården om den listade patienten befinner sig flera mil därifrån? Rent teoretiskt skall de göra det, men rent praktiskt, hur troligt är det att det blir ett hembesök? Bäst att välja  en vårdcentral i närheten anar man. Och sedan hoppas på det bästa. 

Mer galet 
Det finns ytterligare galenskaper med nuvarande uppläggning: kommunens sköterskor och landstingens läkare på vårdcentralerna (som vårdar samma patienter) kan inte kan gå in i varandras journalsystem. Hur patient-säkert är det? Det talas om informations-överföring, men vem har tid med det? 
Annat galet: idag kan du ha vårdats i åratal hemma av kommunens sköterskor och inte satt din fot på vårdcentralen. Ändå måste receptförnyelse gå via vårdcentralen på grund av det obligatoriska vårdvalet. För många sjuka äldre är en sådan kontakt (via telefon med knapptryckningar och väntetider) med vårdcentralen en stor utmaning och de ger ibland upp eller ber hemsjukvårdens sköterskor om hjälp.

Stjäl värdefull tid
Allt detta stjäl mycket av sköterskornas tid. Det blir många olika kontakter och kontaktvägar när de skall få tag på en läkare som är villig att utföra ett hembesök. Vi vet alla hur svårt det är att få en tid på vårdcentralen. Jag har talat med sköterskor på korttidsboende och i hemsjukvården som förtvivlat berättat att läkare inte utfört de besök som de bett dem göra. Läkarna har patienter inbokade, ofta månader förväg. En del tar emot akuta patienter. Vem av dessa upptagna läkare har tid över för en åldring som behöver ett hembesök? Ekvationen går inte ihop.

Viss förbättring - men långt ifrån bra
Det finns vissa vårdcentraler som har dåligt rykte bland hemsjukvårdens sköterskor - de som sällan skickar ut en läkare. Ett litet antal vårdcentraler har numera en speciell läkare avsatt att enbart göra hembesök, ibland i mobila enheter (en nyhet 2016) men det är långt ifrån alla. Det är först efter fyra år som vårdcentralerna börjar ta hembesöken mer på allvar och det beror på att de helt enkelt får mer betalt för hembesöken. Under många år har gamla sjuka skandalöst fått sitta emellan. 
Det finns fortfarande ett stort osäkerhetsmoment vad gäller läkarnas hembesök och all anledning att föredra en återgång till det gamla systemet när sköterskor och läkare satt tillsammans och arbetade i väl inarbetade team (och de äldre inte var tvungna att lista sig på en vårdcentral).

Gör en egen undersökning
Så länge vi måste leva med tvånget (för äldre inom hemsjukvården) att lista sig på en vårdcentral bör du nog känna till hur vårdcentralerna i din närhet fungerar. Om du eller någon i familjen kan behöva hemsjukvård, nu eller i framtiden, fråga gärna vårdcentralerna hur de utför sina hembesök. Finns det en speciell hemsjukvårdsläkare? Kan de ställa upp med kort varsel? Är någon specialist inom geriatrik? Vad händer under semestertider och sjukdom? Då kan man förebygga en hel del obehagligheter.

Statlig utredning förkastar det påtvingade vårdvalet för äldre sjuka
Regeringen som insett att sjukvården länge varit ineffektiv tog år 2016 emot en översyn av sjukvården i slutredovisningen: Effektiv Vård. Slutbetänkande av En nationell nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården” (SOU 2016:2)
Den nationelle samordnaren Göran Stiernstedt ansåg att äldre inte bör omfattas av obligatoriskt vårdval. Varför skall en sjuk person som inte besöker en vårdcentral ändå tvingas att göra ett val? Det gör livet bara komplicerat för patienten. Det borde de som fattade det ödesdigra beslutet om obligatoriskt vårdval för äldre begripit från början. Men de var kanske mest intresserade av att spara pengar och mindre intresserade av de äldre människorna som drabbades. Politikerna och tjänstemännen har nu på sitt samvete det lidande som många äldre fått utstå i flera år när de inte fått läkarbesök (i hemmet eller på korttidsboende). Min mamma var en av dem som övergavs både under vistelse på korttidsboende och i hemmet. 

Fast läkare för äldre med komplexa behov
Göran Stiernstedt poängterar i sin redovisning till regeringen vikten av att kommun och landsting måste arbeta intimt med patienten i fokus, samt att äldre sjuka får tillräckligt med läkarvård. Om äldre får för lite vård kan de lätt hamna på akuten. Mobila enheter kan vara bra, men inte tillräckligt för multisjuka med komplexa behov som vårdas i hemmet. Dessa patienter behöver en fast läkare “som kan svara för kontinuitet än vad många andra patientgrupper har. Läkaren är en viktig del i teamet som svarar för den enskildes vård och omsorg. Läkarens engagemang har stor betydelse för att patienten och dennes närstående ska känna sig trygga…Kontinuerlig medverkan av läkare och god tillgänglighet motverkar akuta utryckningar och gör det möjligt för läkaren att bedöma patienten i dennes egen miljö ur ett helhetsperspektiv”. 
Ja det var det engagemanget som hade varit önskvärt när mamma låg döende med dubbelsidig lunginflammation och hennes läkare vägrade att komma på hembesök.

Lite som förr…
Det Göran Stiernstedt föreslår är i princip en återgång till hur hemsjukvården var upplagd tidigare när läkare och sköterskor arbetade i team på samma fysiska arbetsplats, innan det påtvingade vårdvalet splittrade dem. Hemsjukvården idag bärs upp av kommunens sköterskor. De skulle mycket väl kunna skippa att ringa vårdcentralernas ofta uppbokade “svårflirtade” läkare och anställa egna läkare, helst med erfarenhet inom geriatrik. Då kan sköterskor och läkare arbeta med patienten i fokus, i väl inarbetade team och använda samma journalsystem (till skillnad från idag där de inte kan läsa varandras journaler). Tydligen är det inte möjligt eftersom kommun och landsting styra av olika lagar men ett av förslagen från den nationelle utredaren är att kommunen ska få anställa läkare om landsting och kommun kommer överens om detta. Att de kan arbeta tillsammans det vet vi sedan tidigare.

Fantasier och den bistra verkligheten
Inom landstinget och kommunen finns en stor grupp administrativ personal som ingår i olika nämnder, kommittéer, samarbetsgrupper och ledningsgrupper. De styr vår sjukvård och omsorg. Man blir vimmelkantig när man försöker reda ut vem som gör vad. De ritar stiliga diagram och formulerar vackra meningar i handlingsplaner som “Det goda livet för sjuka äldre i Västra Götaland”. Det är säkert välmenande individer som skapar en idealbild av livet för de sjuka äldre — men den står i bjärt kontrast till det verkliga livet.

I det verkliga har deras kollegor dragit in på sjukvårdens budget så att äldre människor på exempelvis korttidsboenden tvingas använda sällan städade toaletter med bajs på toalettsitsen eller sitta med fulla blöjor och vänta på att den underbemannade personalen skall dyka upp. För de äldre som förvägrats särskilt boende/äldreboende och de många äldre med hemtjänst där det varje månad dyker upp trettio-fyrtio olika personer inklusive många dåligt insatta vikarier — för dem känns livet inte speciellt kul. Deras verklighet är långt ifrån den fantasi som tjänstemännen och politikerna handlingsplaner har målat upp, idealtillståndet där man “åldras i trygghet och självbestämmande med tillgång till en god vård och omsorg”. Glöm det! 

För beslutsfattare: mindre prat och mer verkstad
Vi behöver mindre prat och mer verkstad. De som styr över hemsjukvården vet att Sverige har råd att ta hand om sina gamla. De behöver rätta till det allvarliga misstaget när vårdvalet applicerades på de äldre inom hemsjukvården. Först då  kan vi nå den goda omsorgen och den känsla av trygghet som det talas om på deras önskelistor.

1. Låt vårdcentralernas läkare arbeta i lugn och ro med sina inbokade patienter. 

2. Låt hemsjukvårdens sköterskor och läkare tillsammans arbeta med patienten i fokus med ett genuint intresse av att vårda äldre. Då får vi väl inarbetade team som tillsammans arbetar för patientens bästa. Det finns läkare som tycker om att vårda äldre människor, de är ofta specialister inom geriatrik. Om de inte har inbokade patienter kan de rycka ut med kort varsel och kanske lägga en timme på ett besök när så behövs. Besöken måste få ta sin tid, multisjuka människor med komplicerade tillstånd kan en läkare inte klara av på tio minuter. Det finns som sagt var stöd för detta arbetssätt i den nya statliga redovisningen “Effektiv Vård”.


4 feb. 2016

GÖR HEMTJÄNSTEN STATLIG


Hemtjänsten ett lotteri
Hemtjänsten i Sverige är ett lotteri beroende på vilken kommun man tillhör. Det finns mycket bra hemtjänster på många orter, men många kommuner missköter sin hemtjänst och underminerar äldres hela trygghet och äventyrar deras liv och hälsa. Ett föredömligt exempel är Sundsvall där man arbetar i små team där vårdgivare och vårdtagare lär känna varandra. Men i andra kommuner som Göteborg har kommunen utvecklat en kultur av anonymitet där vårdtagare kan träffa upp till 40 olika personer i månaden, ibland mer. 

En kultur av anonymitet
Arbetsiden planeras av en dator. Varken vårdgivare eller vårdtagare vet  från den ena dagen till den andra hur schemat blir dagen därpå. De anställda sjukskriver sig ofta vilket resulterar i vikarier och ännu mer nya ansikten hos vårdtagarna. Är det för mycket begärt att äldre svenskar skall få besked om vem som kommer till dom dagen därpå? Skall kommuner verkligen få lov att inrätta  äldre människors hem till något slags “allmänt torg” där “främmande” människor kommer och går utan minsta hänsyn till individen som bara råkat bli gammal och bara råkat behöva samhällets hjälp? 

Hemtjästen ansvarig för sjukvård
Alltfler svårt sjuka och multisjuka vårdas i hemmet och hemtjänsten utför en stor del av hemsjukvårdens uppgifter. Det finns risker att många av hemtjänstens personal, av vilka många är vikarier som strömmar in i allt större skara, inte hinner utbildas och inte klarar av patienternas medicinska utrustning. Det tas alltför många genvägar av okunnig, stressad och desperat personal. Alla fel och missar (avvikelser) rapporteras inte.
Hemtjänstens personal skall dessutom vara observanta på patientens reaktioner i relation till medicinerna och rapportera till hemsjukvårdens sjuksköterskor men det fungerar inte om en skara av upp till 40 olika individer från hemtjänsten (en del nya och med varierande utbildning) skall göra det. Resultatet kan bli att sjuksköterskor och läkare inte kommer till patienten.

Vård eller vanvård i hemmet?
Summan av detta är att patienten dels upplever osäkerhet och otrygghet när de möter upp till 40 nya människor (fyra fotbollslag!) från hemtjänsten per månad, dels riskerar att inte få rätt medicin, dels riskerar att bli “medicinskt övergivna”. Det som av politiker utmålats som “vård i hemmet” kanske i vissa fall tyvärr bli “vanvård i hemmet”. Idag "kostar" det nämligen inget inget att bryta mot Socialtjänstlagen, Socialstyrelsens normer och IVOs tafatta tillsägelser. 

Staten kan ta över hemtjänsten
Regeringen borde ge en klok, orädd och dynamisk person som Inga-Britt Ahlenius (tidigare chef för Riksrevisionen) uppdraget att göra en inventering av Sveriges olika hemtjänster. Efter en analys vet man vilket arbetsätt som fungerar bäst. Därefter kan staten ta över hemtjänsten och därmed sätta  en enhetlig norm för Sveriges alla hemtjänster.

-----------------------------------------------------------------
Leif Södergrens artiklar:
- Kriget mot svenska pensionärer
- Bristfällig elektronisk information inom sjukvården
- Korttidsboende - Nej Tack!
- Vår svenska åldersfixering
- Komromissa inte med hemsjukvården
- Gör hemtjänsten statlig
- Funderingar på akuten

3 feb. 2016

FUNDERINGAR PÅ AKUTEN


Inte första gången oå akuten
Jag har suttit på akuten förr. Båda gångerna tog det runt nio timmar innan någon tog hand om min nittioåriga mamma. Mitt i dagens otåliga samhälle där allt skall gå så fort stod tiden plötsligt stilla. Det kändes overkligt och galet, ineffektivt och inhumant. Men det var bara att “gilla läget” och vänta på mammas tur.

Bara nio timmars väntan
Kanske mamma hade tur som “bara” fick vänta i nio timmar. En kvinnlig taxichaufför berättade att hon hämtat en medtagen nittioårig kvinna som suttit på akuten på Sahlgrenska i tjugofyra timmar. Efter tjugofyra timmars väntan kom beskedet att sjukhuset inte hade tid med henne och hänvisade henne till akuten på Mölndals sjukhus. En sköterska på en geriatrisk vårdavdelning på Sahlgrenska sjukhuset har berättat för mig hur många äldre patienter brukar anlända från akuten, hungriga, förvirrade, uttorkade och med avföring i underkläderna. 

Vad är det för fel på oss svenskar egentligen?
Ett land som behandlar sina äldre på detta sätt - kan man kalla det för ett civiliserat land? Vad är på gång när en befolkning kan visa sympati för människor i nöd i olika delar av världen men samtidigt uppvisar en märkligt brutal känslokyla vad gäller de egna äldre? Det sägs att det går bra för Sverige och att vi har råd med vår välfärd, men är det meningen att vissa åldersgrupper inte skall åtnjuta vårt välstånd? Många styrande i sin avskärmade självupptagenhet vill inte höra och se våra äldre. Vad är det för fel på oss svenskar egentligen?

Akuten måste vara obekväm
Tyvärr finns det en risk med att göra livet alltför “angenämt” på akuten. Den obekväma tillvaron med lång väntan har en avskräckande effekt. Annars skulle folk komma i onödan. Många vårdcentraler har månadslånga väntetider och ibland inga akuttider. De försöker ibland “komma undan” genom att hänvisa sina patienter till akuten. En del äldre hamnar ofrivilligt och ofta i onödan på akuten när vårdcentralernas hemsjukvårdsläkare vägrar göra sina ålagda hembesök. Ett läkarbesök med utskriven medicin hade kanske varit allt som behövdes men istället körs de äldre till akuten med lång väntan och onödigt lidande. 

För många huvudmän som sparar på olika håll
Det är så här det blir när det finns två vårdgivare (kommun och landsting) som på var sitt håll sparar in på de äldres vård och omsorg. Den avgående chefen för Socialstyrelsen Lars-Erik Holm, ifrågasatte nyligen i en DN intervju de många olika aktörerna inom vård och omsorg och därmed det kommunala självstyret. När man ser hur kommun och landsting inte samarbetar och hur de på ett vettlöst och oanständigt sätt tycks tävla med varandra att genomföra inbesparingar där just äldre, sköra sjuka drabbas - då förstår man vad han menar. 

Hemsjukvårdens sköterskor i Göteborg förväntas att leva på en reducerad budget varje år utan en fråga från kommunens sida hur många patienter de verkligen har. Samma sköterskor skall samarbeta med landstingens läkare där besparingar också görs utan att verkligen se till patienterna. Förr fanns ett väl fungerande samarbete mellan kommun och landsting i Väster som levererade god hemsjukvård för de äldre. Men det kostade. Landstinget splittrade det fina samarbetet och drog in läkarna. Plötsligt skulle de läkare som hade inbokade patienter på vårdcentralerna sköta de krävande hembesöken. Ofta vägrade läkarna att komma. Ett av offren var min mamma som dog av dubbelsidig lunginflammation. Den enda läkare som undersökte henne var en obducent, men då var hon ju död.

Omorganisera sjukvården
Förmodligen blir det ingen riktig ordning på vare sig akuter, vårdcentraler eller hemsjukvård innan vi får en enda vårdgivare. Sjukvården  måste omorganiseras i sin helhet. Men innan dess måste vi verkligen ta oss en funderare - kan vi inte hantera äldre människor på ett mer humant sätt på akuten?
Leif Södergren