 |
| Detta är inte författaren utan en av Ringlinjens frivilliga entusiaster. De vagnarna jag arbetade på var lite modernare än denna. |
Sommaren 1965 arbetade jag som konduktör på Göteborgs spårvägar Det fanns en kille på gymnasiet som var spårvägsfantast och inspirerade flera av oss andra att söka sommarjobb som konduktörer. På den tiden hade varje vagn en konduktör. Efter utbildningen fick vi två uniformer var från ett lager vid vagnhallarna i Majorna. En grå uniform för sommaren. En blå för vintern. Samt 2 ljusblå nylonskjortor. Efter lite praktik var vi färdiga för det riktiga livet som konduktörer.
Varje tågset hade en förare och två konduktörer så vi hade det trevligt vid ändhållplatserna där vi ofta hade tid för lite kortspel och kaffe, wienerbröd eller bulle till självkostnadspris. Det var en gemytlig stämning och mycket kollegialt. Alla var med i facket vad jag minns. Det var många roliga och underliga historier som berättades för oss yngre av de äldre kollegorna. Den om "Järn-mormor" hade faktiskt ett ledsamt slut.
Jag undrade hur det skulle kännas att sitta i båset framme vid ingången. Alla i vagnen stirrade ju på mig i profil. Och ibland skulle man ropa ut hållplatserna. Men det var inga problem. Lite värre var det att hålla reda på hur man skulle räkna ut hur många kuponger det var från exempelvis Ullevi till Marklandsgatan. Man fick lägga ihop zonens nummer för Ullevi, plus numret för centrum plus zonens nummer för Marklandsgatan och se vilken summa det blev och därefter ge beskedet: "Det kostar 4 kuponger". Hoppas jag minns rätt. Vi sålde hela kuponghäften eller styckvis. Det var två kuponger inom den centrala zonen, men det var tre kuponger till Olskrokstorget och det var många äldre damer som tyckte det var orättvist och tjuvåkte på två kuponger istället för tre. Jag satte fast en dam en (enda) gång och hon blev hiskeligt förbannad och skällde ut mig, men hon betalade 50 kronor som var bötesbeloppet då.
Det var nyttigt för mig som hade levt mest mellan Vasastan och lantstället på Hovås att få se Biskopsgården, Kortedala, och Frölunda. Det som uppenbarade sig var nybyggt och välskött och en kontrast till de förfallna stadsdelarna Haga, Masthugget, Annedal och Landala för att nämna de jag hade närmast kontakt med. Vasastans hus hade också mycket eftersatt underhåll eftersom hyrorna där inte kunde höjas hur som helst.
Folk räckte fram kupongerna som jag tog emot och jag stoppade dem i en rätt smal springa som jag ömsom sköt ihop eller breddade med en liten spak. Och så drog man runt en vev som stämplade kupongerna. Ibland var kupongerna sliddriga, fuktiga och nötta, att det var svårt att få ned dom i springan. Jag gillade inte när folk stod med kupongerna i munnen och sedan räckte dem till mig. Rätt snuskigt tyckte jag. "Du får stoppa in dom själv" sade jag då. No problems. Jag upplevde aldrig något bråk, fastän de på Lisebergs nattvagn blev tillsagda att lugna sig. Samhället var annorlunda då minsann.
Efter sommarjobbet fortsatte jag att arbeta på helger och Julafton 1965 arbetade jag halva dagen. En förare vars namn jag inte minns, ritade denna lilla teckning som jag sparade. Och en Julhälsning från spårvagnschefen Sixten Camp fick vi alla också. Det var lätt att på sommarjobb på sextiotalet och jag är glad att jag tog just det jobbet. Jag har många trevliga minnen och erfarenheter från den tiden.
 |
| På Julafton 1965 arbetade jag halva dagen.En förare vars namn jag inte minns, ritade denna lilla teckning som jag sparade. |
 |
Julhälsning från spårvagnschefen Sixten Camp
Notrea att DU-reformen inte genomförts ännu. |
