Jag har gått ut i den kalla natten med djupfryst mat i en plastbalja. Det långvariga strömavbrottet innebär att den frysta maten mår bättre utomhus i minus 15 grader. Snön knarrar under fötterna. Det är kolsvart förutom ficklampans sken. Jag släcker den och tittar upp.
Inte ett moln på himlen. Det känns plötsligt befriande att det inte är enbart jag och diskbaljan som existerar, utan också stjärnor och planeter, oändligt långt härifrån. Och att vi alla består av samma stoff och att vi tillsammans bildar galaxer som tillsammans med andra galaxer bildar universum. Vi består märkligt nog av samma stoff. Både jag och diskbaljan från Hammarplast och Jupiter och Uranus och stjärnorna. Samma grundmateria.
Sådana nätter behövs för perspektivet. På tillvaron. Det är svindlande tankar som kommer i vinternatten. Det blir kallt i kroppen.
Jag återvänder in i det lilla huset, till det lilla perspektivet.
Men med det stora perspektivet inombords.
copyright Leif Södergren
